– ja, det var en bok i tandläkarens väntrum. Jag vågade inte öppna den. Och när jag sa det till tandläkaren, skrattade han hjärtligt och sa att den hade han missat. Men jag hade inga hål och verkar sköta mina tänder bra, sa han. Det samma gällde maken, som var inne tio minuter före.

Enda problemet var att jag hade insett att det skulle bli väldigt tråkigt för maken att sitta och vänta medan jag skulle handla, så jag cyklade iväg före frukost. Det tog tyvärr lite längre tid än jag hade beräknat, inte minst att cykla hem med den överfyllda cykeln. Men vi var hos tandläkaren redan tre minuter före utsatt tid. Och då var vi båda rena och hela och kammade. Och tandborstade förstås.

När vi svänger upp framför porten, så stod det redan en bil där med kärra. Minsann, grannarna flyttar skåp, det går framåt.

Och jag köpte ett antal papperskassar för att testa till böckerna. Med lite god vilja går det i en rad i en kasse, men detta är bara för att vi ska bära den så kort sträcka, skulle man transportera lite längre, skulle man behöva dela upp mer. Jag får tänka vidare.

är inte längre helgdag. Sista gången den var det var 2004. Då åkte jag tåg nånstans för att hålla ett litet föredrag. En fantastisk dag på många sätt. Och sen gick jag genom en park med två avhållna vänner på väg till tåget hem, där hade jag gått när jag åkte från mormor, väldigt länge sen, första gången jag åkte tåg ensam. Men det var en fin Annandag. Livet verkade ganska okomplicerat. Och jag såg fram emot en sommar som också blev fin. Jag har bilder av maken från den sommaren. Sista friska vanliga sommaren.

Och nyss var maken och jag i en enkel kvällsmässa, det är varmt och maken kunde gå i kavaj. Kaffe efteråt utanför kyrkan, maken vill inte dricka kaffe på stående fot – vilket ju i hans fall bokstavligen beskriver hans verklighet – och jag har heller ingen större lust att stå och balansera hans och en egen kaffekopp och onödigt tilltugg, så vi åkte hem till vårt eget enkla kvällsté fast maken blev förstås stående en lång stund och pratade socialt. Jo men visst. Men vi kom hem.

Och jag är trött på mycket. Förra veckan lånade jag en bok, som en vän skrivit, om sitt tillfrisknande från stroke. Självklart var han lycklig över att ha fått livet tillbaka, att inte ha blivit en grönsak, som han uttryckte sig. Nu kan han gå och prata som förut, fortsätta sitt vanliga liv med större ödmjukhet. Det var väl bra. Och när jag hastigt, mitt i matlagandet, passerade Oprah hade hon en gäst, en neurolog, Jill Bolt Taylor, som själv för tio år sedan drabbats av stroke och nu, sedan två år tillbaka var helt återställd. Hon råkade ha tillhört en patientkategori på 15% där hjärnans plasticitet kan återföra det mesta av tidigare förmågor. Och jag missunnar ingen deras nya bra liv, självklart inte. Men det finns alternativ mellan grönsak, helt frisk och död. Och i det gränslandet rör vi oss, här hemma hos oss. Det känns inte riktigt som om vårt alternativ finns.

och jag är inte så road av det. Å andra sidan handlade jag vid åtta i morse också, med lätt panik eftersom min matplanering inte alls gick ihop med utbudet. Flexibel och förändringsbenägen där på morgonen, men då slog mig idén att jag gör minsann köttbullar à la Ting – räddaren i nöden – och jättegott potatismos på söndag.

Sen åkte Yngste tåget för att handla med en kompis i lite större staden och när maken och jag ätit gröten gjorde jag en omgång kladdkakemuffins och en sats jordnötssmör/philadelphiaost/florsocker i små metallformar, förmodligen 15 points formen, men det får gå. Vi äter laxsoppa i dag, det fanns så fin fänkål, så det kändes som ett bra val.

Och Äldsta ringde, hon pysslar och sliter, rara lilla hon. När jag lade på luren ringde det ganska omedelbart, okänt nummer. Någon som ville skälla ut mig i anslutning till det jobb jag faktiskt gick hem ifrån för rätt länge sen. Jag var inte positiv till att någon ringer till mitt hemnummer och är hotfull. Så jag sa mycket kort att – ‘du, där slutade jag för rätt länge sen. Jag hoppas du får en bra helg. Hej då’ och så lade jag på luren. Mycket irriterande. Milt sagt.

är ju bevars inte bara dom lyckade damerna i comhems reklam. Det är en bok i Bibeln också, som handlar om när Judith räddar sitt folk och halshugger Holofernes, en alldeles strålande berättelse i sig själv. Och just nu läser jag Judiths bok i den ständigt pågående läsplanen, i dag tröstades jag av Judiths bön – …du är de förtrycktas Gud, de svagas hjälpare, de kraftlösas försvarare, de uppgivnas beskyddare, en räddare för dem som är utan hopp.

Och texten är en bild och en påminnelse om att aldrig ge upp, allt kan bli annorlunda än de mest omsorgsfullt uppgjorda planer. För min del vet jag inte vad som skulle krävas för att det skulle vara lite lättare att andas – och jag vet att mina bekymmer kan te sig väldigt små i det stora hela – men jag gör som vanligt. Jag fortsätter lite försiktigt framåt. Det gick en dag till.

En räddare för dem som är utan hopp.

– fast på mobilen, den här gången. För mig okänt nummer. Men jag svarar glatt och en mycket välbekant, lätt stressad röst, når mitt öra. Någon jag inte pratat med sen i augusti, någon jag möjligen ser nästa helg, någon som har exakt samma intonation och dialekt som en henne närstående, inte så konstigt iofs, men för mig blev dubbelexponeringen så underlig. Och hon trodde att vi befann oss nära varann redan den här helgen och ville ordna så vi kunde träffas, trots att det snurrade mycket snabbt för henne just där och då. Och jag blev ganska rörd för det, men kunde lugna och säga att vi har tid att tänka och planera nåt. Det ordnar sig. Andas.

Och jag vet att det gäller att gå tyst och försiktigt. En vänskap som varit viktig många år får inte slängas ut genom fönstret för att det varit bekvämt för någon annan att se mig som pestsmittad, med kolera och dysenteri dessutom, alltså någon som ska undvikas till varje pris. Och jag tar inte upp mitt hälsoläge, att jag faktiskt mår ganska bra. Relativt sett. Och inte är jag smittsam ett dugg.

Och maken lyssnar på Pfingsten – Buxtehude, orgel. Han är lycklig.

– ett halvt glas vin, ett halvt liv, en hel promenad. Ungefär så. Livet som inte riktigt vill. Dvs ibland blir det inte som man önskar riktigt. Jag vaknade tjugo i sex i kväll, efter en stunds mycket tung sömn, jag uppfattar mattan framför soffan som snarast är lejongul, som lysande neongrön, och tankarna snurrar ordentligt. Och jag tänker just nu att mina ord är mina, jag har rätt och möjlighet att skriva precis som det är, även om det just nu inte är det mest positiva som man kan tänka sig.
Det är nästan omöjligt att tänka något annat än att allt jag rör vid blir aska. Jag borde gjort mer, alltid, överallt. Varför kan inte jag? Varför orkar jag inte mer? Varför gör det så ont? Det är vad jag tänker. Rakt av.

– faktiskt varenda pling som telefon eller dator ger ifrån sig – you’ve got mail liksom – och jag hoppar högt. Inte av lycka eller förväntan precis. Inte alls.
Och i dag svarade jag någon jag tycker om, någon som alls inte vill mig illa, men det är lite skakigt, så kan jag väl uttrycka det. Självklart är andra mycket viktigare än jag, och jag accepterar det. Jag accepterar det.  Och maskinen plingar och där finns i st för ett svar bara namnet på den jag skriver till. Alltså ingen text. Jag förstår ingenting. Känslan att jag inte är värd att svara ens är en fryschock av stora mått. Sen visar det sig tydligen vara nån teknisk grej, jag fick några ord till svar en stund senare.  Och jag tackar för dom. Alldeles tomt är det i själen. Och det plingar igen, ett par korta ord till. Och jag faller ihop, jag bara gråter och gråter. Det är inget fel på orden. Bara på allt annat.
Maken lyssnar på riksdagsdebatten där ner, om utbildning, och jag vill inte att han ska se mig så här. Han ska inte behöva. Han har pratat med läkaren i dag, han är glad att han kanske kan få lite mer smärtlindring. Det är bra. Det är vad han behöver.
Och jag måste snart gå ner och ge honom en av alla tabletterna med ett glas pro viva för magen. Och jag kommer att torka upp mig så gott jag kan och hålla ner huvudet, så att han inte tittar en extra gång på mig. Och en dag, en annan dag, kommer det att vara annorlunda.  Någonstans.

på skakiga ben. Så blir det. Jag kan aldrig göra alla nöjda, inte ens mig själv. Men drivkraften framåt finns, önskan att inte skada någon annan, att komma närmare Herren och erfara, då och då, styckevis, den kärlek som kommer i glimtar. Den kärlek som bultade genom mitt liv den gången det bokstavligen höll på att rinna ut. Så starkt att allt annat är en blek återglans.
Att kunna se det mirakel det är att möta andra människor med naken själ, redan här och nu. Att utsätta sig för risken att bli sårad. Ingen har rätt att ta det valet ifrån mig. Att förlora sin själ för att vinna den. Som Herren vill, inte på annans befallning. Inte ens som jag önskar själv. Ett mirakel är inget mirakel om det går att förklara och motivera.

eller Att Vilja Men Inte Kunna. Ungefär. Maken fick veta för nån dag sen att en av församlingens präster skulle komma hit med en bok i dag. Så när det är en kvart kvar till maten ringer det på dörren. Jag övervägde en sekund om jag skulle säga (sant) att maken vilade sig, men tack så hemskt mycket för boken, det var väldigt rart. Men sen tyckte jag att det var lite ogästvänligt så jag mumlade nåt om att maken skulle just komma ner för ‘vi skulle äta om en stund’. Sagt och gjort, jag hämtade ner maken och han och den stackars prelaten slog sig ner i sofforna. Jag också så småningom. Och mannen blir sittande en timme och tjugo minuter. Utan att i princip säga nånting. Han tog inga egna initiativ till samtalsämnen, svarade på de trådar vi försökte med, maken och jag, och sen blev det tyst. Och så vitt jag vet är det gästens uppgift att resa sig upp och säga att det var himla trevligt, men nu måste han faktiskt hasta vidare. Detta hade kunnat ske rätt raskt för min del. Jag blir alldeles förtvivlat trött av den sortens sociala brist.
Och jag undrar vad han tänkte när han äntligen gick.

Inte så många inlägg just nu. Jag sitter och tänker och tittar på mitt liv. Väldigt mycket av det delar jag med er och får mycket tillbaka. En del väljer jag att skriva mycket sparsamt om, en del saker inte alls. I en del av det icke så offentliga är det just nu en ruin kvar av mitt liv, där jag hade en stor trygghet. Men så blir det ibland. Det gör ont.
Ingen behöver oroa sig för min relation varken till Gud eller maken, det är väl bäst att säga det i a f. Men det hindrar inte att det drar rätt rejält genom min ruinbit. En ruin kan återuppbyggas, det vet jag. Jag känner en fin kyrka, som under ett antal år var en riktig ruin. Jag får tänka på den som en bild av att det mest omöjliga kan vara möjligt.
Jag ger aldrig upp, men det raserade tar en del kraft nu, som hade behövts bättre i andra delar av livet. Man väljer inte sina katastrofer, dom bara kommer som bekant.