Nu är det bara maken och jag igen

Intensiva dagar. På alla sätt. Och frånsett hatten då – vilket jag faktiskt tyckte var en lyckad incident mitt i allt – så var det alldeles väldigt bra. Maken fick åka rullstol ut till graven, och det var han tacksam för. Och sen åt vi middag, ca 35 personer, och maten var god och riklig. Och Äldste höll ett väldigt fint tal.

Sen åkte vi tillbaka till oss och Yngste och svärsonen satt och funderade. Och så kom dom på att dom kunde faktiskt göra en jätteinsats, så dom ringde Äldste och han kom med sin släpkärra. Man transporterade hit farmors matsalsbord och sex stolar och sen packade dom in vårt bord, som vi ätit på i decennier, och en massa stolar i kärran och inuti bilen och sen åkte Yngste och svärsonen till sommarhuset en och en halv timma bort och lastade in det där. Vi fick se bild och det såg fint ut där. Och hos oss ställde vi upp farmors bord och satte i en skiva, så vi kunde äta frukost i morse. Och Yngste och svärsonen åkte hit igen. Alldeles innan vi så småningom lade oss, så började det snöa. Men det slutade tack och lov. Sen somnade jag som en sten. Fast för dom andra var dagen inte riktigt slut, en väckarklocka på nedervåningen började lite otippat ringa vid ett. Någon i den allra yngsta generationen hade förmodligen tryckt upp knappen vid tillfälle.

Men efter frukosten kom Äldste och flickorna hit och svärdottern handlade. Äldsta och familjen lastade sin bil med alla tillhörigheter och så åkte dom. Lång resa framför dom. Och Äldste körde iväg sitt släp och familjen. Så nu är det tomt.

 

Tvåan bakar otroligt gott

– Vi åkte hem lätt fyrkantiga. Rimbobullar, kanelkakor, chokladkakor (hackad choklad, lite sega, underbara) och så en tårta med oreocookies. Oj. Och dimman låg tät hela vägen. Jag svängde in till Media Markt och köpte ett presentkort. Och det blev ett intressant exempel på makens svårigheter. Jag hade sagt att jag skulle köpa ett presentkort där, men han blev enormt förvånad över att jag svängde dit. Varför gjorde jag det innan vi åkte till Tvåan? Ja, jag kunde ju inte köpa det på hemvägen. Varför inte det? Det hade han trott. Sen hävdade han att han trott att jag köpt det hemma. Men vi har ingen Media Markt i vår lilla ort. Nej, det är klart. Men ändå.

Sen körde jag via järnvägsstationen, inte för tågens skull, men man har byggt om så mycket där, och vi har inte åkt förbi där på väldigt länge. Det tyckte han var lite roligt.

Och lilla hunden hade haft problem med magen några dagar, så svärmor var strängt tillsagt att inte mata så mycket som en smula.

Och barnbarnet såg nöjd och glad ut, lillebror hade fått glasögon i veckan, och han var nöjd med det. När han var ett par år tyckte han att glasögon var så imponerande att Tvåan köpte bensinmacksglasögon till honom då.

 

Mest bra

blev det, eftermiddagens fest. Sondöttrarna var förtjusande, födelsedagsbarnet hade en betagande klänning och hennes syster hade sin älskade pippi-klänning, som jag lyckades köpa till hennes förra födelsedag. Och svärdottern hade bakat en stilfull – och god – tårta med översidan förställande Elsa och Anna, efterskickad från nätet, mycket proffsig. Och så småningom var det då dags för hemfärd, men när vi närmade oss den aktuella kyrkan var det rätt många bilar där och folk som strövade runt (i efterhand insåg jag att det var slut på dagens gudstjänstaktivitet) och då tyckte svärmor att det blev pinsamt att stanna bilen, så vi åkte vidare då. Och kusinens uppfattning om den bristfälliga gravvården får väl vara som den är då, Äldste påpekade att han hade varit och gravvårdat efter bästa förmåga i måndags, men att kaniner och rådjur gemensamt går hårt åt en del av växtligheten. Sen gör lodjuren sitt för att decimera rådjuren.

Men dagens bästa var ändå flickorna som så glatt kastar sig mot farfar och kramar honom.

 

Tystnaden

breder ut sig här och nu. Kvart över tio satt lilla familjen i bilen med vandrande pinnar och allt. Det är så trevligt att ha dom här. Och jag hoppas deras långa resa går bra, jag vet att om två timmar stannar dom på sitt favvolunchställe.

Och maken har haft det roligt, det tror jag. Fast jag gissar att han är lite trött nu. Och det var så roligt att träffa dom andra också, lilla allraminsta är betagande, hon staplade burkar och pekade sen med sitt lilla knubbiga pekfinger och räknade burkarna, elva stycken, två och ett halvt år. Sötisen. Och hon har just gjort sig av med sina nappar på Astrid Lindgrens värld, man fick en Herr Nilsson för dom. Jo. Och samtidigt har hon lagt av dagsovandet i princip. Fast det betyder förstås att man kan vara lite skör i vissa lägen, vid ett tillfälle fick hon ett litet sammanbrott. Det är lite gulligt när ett jättelockigt rödhårigt barn bara brister ut i tårar, men det gäller att inte se alltför road ut då.

 

Så tyst det blev

– förutom middagen i går när vi var sexton personer, så har vi varit sju fredag kväll, lördag frukost, lördag kväll och söndag frukost. Och nu har maken och jag varit i kyrkan, han vilar. Och Äldsta och hennes familj åkte sin väg strax efter att vi åkt till kyrkan och Yngste är ute hos Äldste en liten stund. Och jag sitter och tänker på hur märkligt fort allt går. I går promenerade jag till svärmor och maken blev skjutsad av ena svärsonen. När jag kom gående så hade större delen av min flock hunnit fram redan och jag såg dom på avstånd och tänkte att nog är det märkligt att alldeles nyss var dom egna barnen så små, dom här fyra som jag burit i min kropp, och nu är det så många som hör ihop med mig. Dom närmaste.

Och diskmaskinen surrar. Det går åt oanade mängder glas i sammanhanget. Och ändå missade jag vattenglaset som står bredvid sjuttonhundratalssoffan, som Yngste fått sova i, när huset fylldes i övrigt. Och nu har till och med diskmaskinen tystnat.

 

Nästan utslagna löv

utanför fönstret, en sommardag faktiskt. Och jag sitter i en stunds stillhet, maken vilar sig, han har varit oerhört tapper i dag. Och Äldsta och hennes familj är ute och promenerar med Yngste. Jag tror någon i den yngsta generationen sa det magiska ordet ‘chips’, vi andra har nog förtärt rätt mycket kalorier hur som.

Det har varit en strålande dag på alla sätt och jag har bara kvar långpannan att diska. Vi satt alla sexton vid bordet och åt, så roligt. Och lilla hunden var med också, på sina villkor s a s. Äldste och svärdottern var ute och lät henne kissa på gräsmattan nedanför huset då och då.

Sen gick vi alla till svärmor där kaffet var framdukat, fantastiska bullar, korintkakor och hennes oöverträffade toscakaka. Sen blev det tårta. Och choklad. Och spumante, som döttrarna ordnat.

Lite matt är jag allt. Och det är ändå inte jag som fyllde 95. Vi sjöng förstås och plötsligt kändes ‘uti hundrade år’ lite snålt. Ja, jag vet att andra sjunger ‘många lyckliga’ i stället, men just vi gjorde inte det, men vi sade att vi får väl göra det nästa år.

 

Alla blev mätta

och jag har fryst in två middagar lasagne till maken och mig. Och det finns en stor bit både av citronpajen och av chokladtårtan kvar. Å andra sidan ska vi äta middag i morgon också.

Och jag var så nöjd med att det skulle gå bra utan att dra ut ens en av extraskivorna till bordet att jag inte tänkte på att långpannan lasagne tar rätt stor plats, så när jag skulle sträcka mig efter äppeljuicen till maken så lyckades jag välta både ett glas äppeljucie och ett rödvinsglas och möjligen ett vattenglas också. Duken var nytvättad. Men frånsett det, så var det väldigt lyckat.

Sen är det en annan sak att jag inte lyckas ansluta den nya cd-spelaren till adaptern, lite irriterande, men kanske kan sonen lösa det. Han är hos en kamrat och kollar hockey, det är allvar, ska Detroit missa slutspelet? Dom har tydligen varit i slutspel i hela hans liv. Och det visade sig att yngste dottersonen har ett antal hockeyspel, så han kunde allt – bokstavligen – om alla äldre hjältar, Jagr och allihop. Yngste var rejält imponerad.

Och datorn var sur här ett tag, den ville inte kontakta omvärlden, men det löste jag.

 

Ovanligt hektisk helg

Jag är ju inte så van numer. Och i går morse vaknade jag upp med mer tvätt än jag hade räknat med, det kan hända. Och sen fick jag äntligen tvätta av maken institutionsmarkörerna. Och han rakade sig ordentligt.

Och strax efter tolv dök Äldstes familj upp först, söta flickorna. Och sen kom Tvåan och Äldsta och hela lägenheten var fylld av dessa rara människor och rätt fort satt vi vid bordet, alla fjorton. Och maten var god. Somliga, dvs allra lilla minsta, åt sex prinskorvar, men vi något äldre åt kycklinggrytan och sen fyra sorters glass och kolasås, förstås.

Sen gick yngre generationen till svärmor och drack kaffe och jag somnade sittande i soffan. Sen kom Äldstas familj tillbaka och vi hade en fin kväll, ostbågar och lite chips och lite fazers blå kan göra det hela oväntat festligt. Ett glas vitt vin till oss äldre också.

Och innan jag visste ordet av var det morgon igen och vi åt frukost och maken och jag gjorde oss i ordning och åkte till närmaste kyrkan. Äldsta och hennes familj plockade ihop sina grejor och lämnade dörrnyckeln på överenskommen plats och ungefär när jag plockade fram kollekten i kyrkan, så fick jag ett sms att dom var ute på stora vägen. Jag hoppas allt går bra. Det är så fint att träffa dom.

Jag hoppas jag kan vila lite här.

 

Tårtresterna

är inklämda i kylskåpet nu. Och jag ska stapla in så mycket som möjligt av disken i maskinen, det blir lite porslin av elva personers fikande. Och vi höll på så pass länge att somliga i den yngre generationen hann börja om. Kloka barnbarn jag har. Och det var roligt att se kusinerna roa sig tillsammans, detta är ju yngsta och äldsta kusinerna, men dom större pojkarna var väldigt omhändertagande. Och lilla minsta var alldeles förtjusande, när hon med en gul legospann i näven, tog sig uppför trappan. Sen är hon fostrad att sätta sig och åka ner på ändan nerför, så det går också bra.

En rolig eftermiddag att bevara i minnet. Och svärmor sa till maken att hon ville verkligen inte fira sin 95-årsdag. Så det innebär väl att jag får laga mat och fixa till oss, det brukar kunna bli 16 personer om alla infinner sig. Min svärdotter tyckte att vi kunde väl ta ut farmor på ett närbeläget, väldigt naturskönt fik, och fira med kaffe där då. Och det kunde man kanske också tänka sig, men jag vet ju att svärmor blir rätt lätt missnöjd med det som köps i såna lägen, hon tycker det är för lite och för dyrt, oavsett om vi andra betalar. Ja ja, vi får fundera vidare.

 

Chokladtårtan är klar

– den är garnerad med kanderade violer. Jag fick en burk av Tvåan i julklapp, och doften var väldigt intensiv när jag bröt förseglingen i dag. Det är snyggt med ljuslila till chokladsmörkräm.

Och små sondöttrarna är betagande. Just nu är det Elsa, som gäller. Så lilla nästminsta har en sned tofs och lilla minsta påpekade att hon hade två. Och jag hade hittat lite restlego i en garderob här, en sjörövare och en söderhavskung från Yngstes tid. Och jag är imponerad över nästminstas förmåga att läsa ritningen, fjorton steg var det på beskrivningen och hon gjorde alltihop alldeles rätt. Sen tog hon isär den och gjorde en gång till. Spatial förmåga.

Och i går hade dom gjort muffins med mormorn och hade med en liten påse till fikat. Dom åt yoghurt och havrefras också och drack vatten, så det var hyfsat nyttigt. Och Äldste passade på att gå och klippa sig också.