– så känns det. Mörker runt omkring. Och då bor jag ändå rätt långt från polcirkeln. Jag hade fryst kålpudding, som jag så förtänksamt tog fram i går och lade i kylskåpet, jag vet att det tar tid att tina sånt. Så jag behövde inte ens laga mat. Jag hade en liten tanke på att cykla till biblioteket, men det regnade så pass att jag ställde in. Och sen somnade jag i soffan efter den goda kålpuddingen.

Och Äldsta ringde en stund, hon har lite influensa, fortfarande feber. Och deras lägenhet saknar fortfarande innertak i ena hallen och i matsalen, väldigt tröttande. Det ska ju torka upp, lämpliga hantverkare ska till och allt tar förfärligt lång tid.

Och i morgon får jag lov att ta mig lite mer samman, skinkan ska hämtas och sockersaltlagen kokas.

Och jag tänker fortfarande på vännen som har det svårt.

Och kanske kanske ringer kommunen om avlastning för nästa vecka i morgon.

Jag kom ju på i söndags kväll att det rimligen ska finnas presenter till lilla minsta och till svärdottern på söndagens kalas. Lilla minsta är MYCKET förtjust i Pippi, som sagt, och jag kastade mig ut på nätet, åhléns hade diverse prylar, men berättade för mig att dom fanns i Skärholmen typ, och det hjälpte inte så värst nej. Men Astrid Lindgrens värld var beredda att sälja till mig och den lilla klänningen (+ två gullpengar och en klippdocka som bonus) kom i tisdags och svärdotterns två större Valdemarsuddekrukor kom sent i eftermiddags, dvs jag har inte hämtat dom än, men det var det allra närmaste hämtstället, så det gör jag snabbt i morgon. Lättnad.

Men den ännu större lättnaden är att normaliteten återvände i mitt liv under dagen. I morse och i förmiddags var det riktigt illa, så där att jag tittade mig omkring och undrade hur maken skulle klara att jag ramlade ihop så där åtta minuter senare, och att det inte hände, var en nåd. Så jag ska ganska snart gå och lägga mig, kanske somnar jag också. Det här att ligga och lyssna på någon annans andetag är väldigt blandat.

i dag, det betyder mörkgröna örhängen. Dom är gjorde i minimal mosaik, blommor på mörkgrön botten, inköpta utanför S Paulo fuori le muoro i Rom för snart sju år sen. Efter rundvandringen i denna av mig så älskade kyrka, tog jag en sväng i den lilla shopen också. Och sen väntade vi på bussen utanför, under pinjerna.

Och i går var det suicidpreventiondagen och jag kan bara hoppas att någon, någonstans, fick den hjälp som behövdes. Var och en som någon gång stått i närheten när någon väljer att avsluta sitt liv, vet hur uppgiven man känner sig. Vad kunde jag gjort? Kunde jag gjort någonting alls? Och aldrig får man svar på det. Man kan i efterhand se och förstå det där man inte lade ihop innan, men vad som får pendeln att slå över för någon annan, det är så förfärande. Det är snart femton år sen telefonen ringde hos mig.

vårsånger på vårt lilla torg om tre timmar. Jag har bestämt mig för att hoppa över detta. Alldeles nyss regnade det väldigt kallt och det blåser en del också. Jag satsar på att tvätta håret och möjligen hälla upp en halvt glas vin på uteplatsen, det får räknas som vårfest här. Och i morgon kan vi ju lyssna på sånger från Lund, vackert så.

Och svärmor hade stoppat deklarationspappren i vårt postfack, så jag har ordnat deklarationen åt henne. Det är inte så enkelt att knappa alla dessa siffror om man hör lite uselt.

Och i övrigt är jag helt nöjd med att jag samlade ihop lite kokböcker och skrev en matlista för femton dagar. Lite ny mat också och genomtänkt, så att man inte behöver äta likadant hela tiden. Det känns bra. Och i morgon bakar jag limpor. Jag kan gnola lite under tiden, kanske.

Sen har jag läst Sachs om migrän. Han är mest intresserad av auror och jag som aldrig haft minsta lilla aura vid migräntillfällen får väl skylla mig själv.

– ja, nästan iaf, ett par timmar kvar. Och vi körde en liten sats popcorn i kväll också, sonen tyckte att handbollsmatchen krävde det. Och maken var inte den som var den. Jo, jag stoppade också i mig ett par, det gjorde jag.

Jag har redan pysslat iordning dosetten med nästa veckas mediciner och dessutom bytt lappen i kanterna med tid överst och dagangivelse på sidan. Det behövs apoteksbesök i morgon också. Autocorrect ville ändra till ‘rosetten’ f ö, man får vara lite uppmärksam.

I slutet av veckan ska jag gå till biblioteket och lämna och låna, fast jag inte läst ut min senaste bok. Den handlade om en kvinna i en liten kommun norrut som blev till sig vid tanken på att bli någon sorts norrländsk filial till Trollywood och boken börjar med att hon skjuts på trappan till kommunhuset och så ska man följa det dramatiska skeendet som leder fram till detta. Fats jag gav upp av ett besynnerligt skäl, jag har ju ägnat en del av livet åt kommunalpolitik och åtminstone här håller vi på en viss skillnad mellan att vara kommunalpolitiker och att vara tjänsteman och den skillnaden fanns inte där alls. Det blev så irriterande att jag lade den åt sidan. Men jag lyckas nog hitta något annat.

än vad jag tänkt mig, så kan man väl säga. Jag vaknade mitt i natten och hostade, maken sov igenom det och så småningom ända till kvart över sex. Lysande iofs. Men sen kunde jag inte somna om, för många tankar som snurrade runt runt. Så nu sitter jag här och ser skimret av nån sorts soluppgång utanför fönstret, inte helt jämngrått, det känns lite oväntat.

Och tröjan jag tänkt ta på mig fick bytas. Den hade förra gången två fläckar och den ena fick jag bort i tvätten, men den andra behöver tydligen mer vanish.

Och jag antar att jag är tacksam för en ny dag, jag ska försöka ta hand om den så gott jag kan. Maken ska duschas och lasagne ska lagas. Jag är inte riktigt säker på vad jag orkar mer.

Men det är inte snö i dag som det var då, för tio år sen. När jag vaknade då gick jag ut den vanliga promenaden kvart i sex och när jag kom hem igen ringde sjukhuset att maken var sämre, det var första gången jag fick tala med någon personal öht. Och sen skulle sonen till skolan, de äldre barnen skulle ringas och jag fick leta upp en buss i snöovädret. Extra bilnycklarna med i fickan och leta upp bilen under snön, köra upp den till sjukhuset och leta upp maken, som verkligen var mycket olik den friska glada man som åkt hemifrån eftermiddagen innan. Det gör så ont att minnas allt så klart.

– just nu sitter jag iofs framför datorn och tittar och läser besynnerligheter, dvs vilar. Men jag cyklade till biblioteket och lånade nya böcker. Maskinen ville inte ta emot dom gamla, så jag fick lämna över disk, streckkoderna vill inte, ny maskin ska komma efter nyår.

Och sen bakade jag en sats morotsmuffins och en limpdeg står och jäser. Det kan tänkas bli mer cookies, den halva satsen häromdagen försvann oväntat fort. Fast om jag gör en hel så lär den bli kvar längre, sonen åker österut nästa vecka.

Och lamporna är tända förstås, halv tre är det skymning. Men jag är ändå glad över att tre orkidéer har bestämt sig för att blomma. Den vita cyklamen som svärmor presentade maken på födelsedagen för drygt en månad sen är hyfsat pigg fortfarande. Men jag börjar fundera på amaryllis. Snart så.

att gå runt i en ständigt pågående dimma, huvudvärken och hostattackerna kombinerat gör liksom känslan av avstånd till riktiga världen konstant. Just nu är jag dessutom hungrig, men lax står i ugnen, ris kokar och mangosalsa står på bordet. Jag ska piffa till lite grönsallad också.

Sen ska jag se om dimman lättar utomhus – inte så troligt för det ser på riktigt jämngrått ut där ute – frisk luft lär vara så nyttigt. Och jag ska passera tobakshandlaren och köpa två askar cigariller, dom har jag tänkt ska räcka till slutet av november åtminstone. Vi får väl se. Och på apoteket ska jag satsa på B12, har jag googlat mig till.

Sen kan det hända att det ramlar med en påse ostbågar (en liten) när jag handlar på coop. Både maken och sonen skulle nog jubla. Själv nöjer jag mig med fem eller kanske sju, vi får se.

är konstigt svåra att få till. Jag har t ex svårt att komma igång och vattna blommorna. Dom blommor jag har är alltså rätt tåliga. Och i dag liksom lurade jag mig själv, svepte bara förbi skåpet där vattenkannan står och tog den och fyllde vatten och gick igenom krukorna. Och visst blev jag lite förvånad när jag kunde se knoppar i sju av orkidéerna. Sju! Dom har inte stora krav på livet.

Och maken påminde tt det ska tas med té, jo asken med tepåsar ligger i väskan, för säkerhets skull. Jag litar inte helt på mig själv med alla detaljer.

Och jag kan nämna att när jag hämtade upp maken i bilen framför porten, där han står och väntar på mig, så var han lycklig. Det hade passerat ett lila (?) tåg just när han kom ut, och just detta tåg borde inte finnas just här, han hade bara sett det på bild förut. För mig är ett tåg ett tåg ett tåg, liksom, men för honom en källa till förtjusning.

det plötsligt har kommit. När vi skulle åka i väg vräkte det ner, lite obekvämt att ta sig ut i bilen då. I synnerhet som maken med bestämdhet ansåg att det skulle max ta 35 min dit vi skulle och jag mer trodde på minst 40, i sht som jag inte visste hur det såg ut där. Och vattenplaningen var rätt nära, om man säger så. Sen kommer vi fram, man fick åka till parkeringen, som visade sig ligga nedanför kyrkan, alltså backe upp med trappa i slutet. Asfalt, tack och lov, men en rätt betydande raksträcka för maken. Sen valde vi handikappingången som förstås låg på halva långsidan, ytterligare en stund i regnet. Men in kom vi och högmässa blev det, fast man på det stället inte sparkade igång förrän sex sju minuter efter timslaget, det visste ju inte vi, och man kan nog inte räkna med att det alltid är så. Och efteråt påpekade en vänlig dam att man kunde köra runt kyrkan en annan väg. Lite svårt att veta första gången, men nu vet vi det, om det skulle bli fler gånger.

Nu har jag limpdeg på jäsning, jag har dukat bordet och när jag knådat klart limporna ska jag hjälpa maken från sängen. Han var rätt slut efter sina ansträngningar, men vid gott mod.

Och Äldsta och familjen är snart på ingång. Och jag har fått nån liten sträckning i höger hand, opraktiskt nog.