Han är effektiv

– grannen. När jag gick ut nyss, så stod han längre bort på svalgången med en av fastighetsägarna och två andra män, som visade sig vara kommunens skyddsjägare. Jo, dels ska våra potentiella duvslag täckas för och dels ska jägarna göra en insats. Samt att f-ägaren ska tala med damen som matar småfåglar i en fröautomat på gården. Den matar ju också duvorna (och möjligen möss också) och det är inte tillåtet att mata utanför fönstren här i huset, så det där att ha en automat på innergården är väl också tveksamt.

Och jag tänker på Yngste, som sa att han ser rätt ofta råttor i sin omgivning. Hua. Och när jag kom hem efter handlandet, så satt maken och hojtade på sin mamma, hon hade ringt. Hon påstod sig vara bra i benet nu, vi får väl höra vad svärdottern säger.

 

Blåst och små snöflingor

– jag tog bilen för dagens handlande. När man ska handla toapapper och hushållsdito och dessutom behövde bilen tankas, så det fick bli så i dag. Och jag tänker en del på det där att ha förråd för 72 timmar hemma. Jag tror nog att det skulle gå.

F ö har jag nu tagit fram den lilla kortleken man kan använda till patiens. Den har inte varit framme sen stormen Gudrun, då satt jag i stearinljusens sken och lade harpan. Men jag slutade, för mörkret och det repetitiva gav mig lite extra ångest i stället för lugn. Men nu kan jag igen.

Och jag fick ett helårsbeslut om avlastningen i dag, fast det hade förstås blivit fel. Jag skrev v 40-41 och datumangivelse, men hon hade skrivit veckorna och så datum i november, så jag får väl skriva och korrigera, för säkerhets skull. Man måste alltid kolla en extra gång.

 

Jag plockade bort tre glasbitar

som jag plötsligt fick syn på på köksgolvet, men minsann – en liten stund senare reste jag mig och gick och hämtade nånting och det stack till i foten, men jag såg inget. Fast efter en liten stund kändes det konstigt under foten, den satt liksom lite fast. Inte särskilt dramatiskt, men det blödde och kletade ner golvet lite. Så irriterande, även om det inte var oväntat. Jag har satt på ett litet plåster så att jag inte ska lämna blodiga avtryck.

Annars är det en vacker septemberdag, betydligt svalare nu.

Och svärmor ringde två gånger på förmiddagen, jag tror inte hon ville något särskilt, men ena gången hade hon pratat med Tvåan, som hade sagt att hennes äldste hade DATORER i skolan och nu var svärmor övertygad om att dom inte hade några böcker längre.

 

Rejäl sovmorgon

blev det här. Och maken sov hela natten, fantastiskt. Och jag vet att nästa vecka blir det inga sovmorgnar alls, så jag hade inte satt mobil i morse. Och man vaknar upp till en mer än vanligt förvirrad värld, eller åtminstone är rapporteringen om denna värld mer förvirrad än vanligt. Så jag fortsätter mitt enkla liv i maklig takt. Som vanligt mest koncentration på att få vardagen att flyta, sen ska det handlas på eftermiddagen, och så är det lite tankar på packningen inför måndag. Och Yngste kommer att finnas här, så det är ingen idé att bryta sig in.

Och lite hastigt upptäckte jag att datorn hade inte särskilt mycket batteri kvar, det gäller också att komma ihåg alla sladdar när man ska åka bort. Datorsladd, mobilsladd, tandborstsladd. Och sen har vi med en vanlig förlängningssladd också, med tre uttag, för annars blir det knepigt med alla apparater.

 

Spänningen stiger

– ja, den närmar sig väl inte direkt det oliiidliga, men ändå. Jag drog nyss upp golvklockan och nu undrar jag förstås om den kommer att prestera någon sorts timslag efter det. Dessutom lade lilla tidklockan, som jag använder till limpor och gröten och så, av i går, men kanske kan man övertala den också att fortsätta göra tjänst. Jag ogillar när saker bara lägger av.

Jag försökte f ö väga Yngstes stativ, om jag nu skulle försöka skicka det så vore det bra att veta vad det väger. Badrumsvågen vägrade helt att samarbeta. Det slutade med att jag fick ta stativet i famnen och väga oss tillsammans och sen väga bara mig och subtrahera. Det kändes inte helt finkalibrerat, men jag tror det vägde tre kilo. I morgon kollar jag om den största lådan har mått som stämmer, höjden är precis på gränsen, om nu mitt lite sneda mätande med linjal stämmer.

 

Kanske skulle jag göra en lista

– Äldsta brukade alltid göra listor, jag undrar om hon fortfarande gör det, måste fråga vid tillfälle. Men jag känner hur morgondagen fylls av diverse ovanligheter för min del. Apoteket är nödvändigt, skulle egentligen gått dit förra veckan, men nu är marginalen inte så bred längre. Sen bör bilen tankas och tvättas. Och så får jag nog skaffa lite potatis till lunchen och nån liter mjölk. Kanske blommor till planteringslådorna också.

Men det är ju glasögonen som är värst. Jag kollade att ena affären öppnar nio, andra tio, och tack vare Limnologen kollade jag också hemförsäkringen, och nån sorts drulleförsäkring har vi allt, så jag får väl kontakta dom också.

Det kanske är läge att se till att gå upp i tid. Hon ler mot den dag som kommer, som det hette förr i Ordspråksboken. Numer heter det ‘ser leende framtiden an’, och det är inte så värst mycket bättre.

 

Hur hungrig som helst

när jag vaknar till efter lilla eftermiddagsslummern, som f ö var väldigt djup i dag, kanske inte så underligt med natten och sommartiden och allihop.

Och det där med svärmors klocka var lite speciellt. Hon ringde tjugo i ett, och blev påtagligt irriterad över att det var jag som svarade (maken vilar så dags) och jag råmade att han skulle ringa en timme senare. Jag försökte fråga henne om hon ställt om klockan, men hon påstod det. Problemet är att hon inte riktigt är kalibrerad på min röstfärg, så hon hör verkligen väldigt illa i telefon, maken skriker högre liksom. Och när väl maken fick tag på henne, så klagade hon på att vi åt på ‘konstiga’ tider. Och då visade det sig ju att hon vridit åt fel håll.

Sen tittade jag på ett engelskt par som ville köpa hus i Stockholm, stackarna. Dom var beredda att betala 750 000 pund och det räcker väl inte hela vägen i en budgivning, räknat dom önskemål dom hade. Och sen diskuterades kulturskillnader, t ex att svenskar inte går fram till folk som ser vilsna ut och erbjuder hjälp, man måste fråga själv först, sen är svenskar väldigt hjälpsamma. Vi är inte rude, fast man kan tro det i början, vi vill bara ge varandra space.

 

Jag hade ett ärende

förut i dag och gick genom dörren ut på gatan, vägen jag sällan använder, och då såg jag ett anslag på dörren. Natten till tisdag stänger man av vattnet här i tre timmar. Ledningssystemet ska ses över. Lysande. Det föreslog vi redan när jag satt i kommunrevisionen, vi kunde konstatera att ledningarna var eftersatta och det är ett tag sen, faktiskt.

Men nu uppmanades vi att inte använda tvätt- och diskmaskin under natten och att se till att vi har vatten upptappat. Visserligen ska det vara klart 03.00, men det kanske är en förhoppning mer än en exakt vetenskap, vad vet jag.

Och jag är redan nu i planeringsstadiet, förstås. Jag brukar borsta tänderna efter 23.30, när man sa att stoppet händer. Ja, ja. Jag kommer att vara beredd då.

Sen upptäckte jag nyss att jag glömt hänga upp tvätten i dag, irriterande. Men lakanet torkar över natten, strumporna är kanske mer tveksamt.

 

Halvmiss

Jag gav mig ut för att lämna timrapporten på kommunhuset. Och det blåste friska vindar ute, håret for runt ansiktet och hade en tendens att fastna i eighthourkrämen, som jag har på läpparna. Men jag lämnade kuvertet och gick sen till sybehörsaffären, för jag tänkte se på möjligheterna till kuddarna, som jag ska få till så småningom. Men där öppnar man inte förrän elva och jag var där en halvtimme innan. Så det blev inget.

Och det blåste så det hade räckt till en betydligt längre promenad, mycket luft blev det. Och här hemma är det lågintensivt ljud, man byter parketten i lägenheten bredvid.

Det är olika hur det går, just i dag är en låg dag. Jag är tacksam att jag kammat mig och borstat tänderna, ungefär så. Och jag skulle så gärna vilja kunna säga att jag klarar det här bra, att det går framåt, men jag vet inte. Jag lever med den dunkande svaga oron hela tiden, det sliter på alla system. Och i morgon ska maken – fastande – till labbet. Och alla dessa detaljer, jag har bestämt mig för nu att det får räcka att jag tvättar av honom innan jag tar på honom kläderna, han får raka sig efter frukost.

 

Tanken på telefonkön

gav mig starka prokrastineringskänslor. Sen satt maken i telefon med sin lilla mamma också ett par tillfällen på eftermiddagen, det hämmade mig lite. En del av dessa samtal gäller vår gemensamma färd till Tvåan nästa söndag. Och det är inte det att svärmor skulle vara senil alls, nej, det är bara det där enorma tjatandet om exakta tider som ingår i deras familjekultur. Och jag känner mig wild&crazy som tycker att vi har ju kommit överens om att åka tillsammans och att det ska ske ungefär halv två/kvart i två, det kunde väl räcka så länge?

Så jag förstår att jag är förslappad eller nåt. Men i morgon kanske jag får en massa gjort. Och nu undrar jag om jag börjar bli som Frithiof Nilsson Piraten.