av den där plåten med vaniljrutor fyller hemmet f n. Jag diskade dessutom upp alla byttor och grejor, när den stod i ugnen, så nu är det bara att vänta på att den svalnar, så kan jag skära upp och lägga i burkar i frysen. Eftersom jag skär rätt små fyrkanter, så räcker det ganska länge. Under tiden som jag stod och försökte strössla halva degen jämnt över fyllningen, så ringde min avhållne vän, som blev änkling alldeles nyligen. Han undrade om jag kunde komma på begravningen, men det går ju inte. Hade det varit ‘som vanligt’, så hade jag försökt, men nu blir det inte. Jag frågade om det blir sänt via datorn, och han var inte säker, men skulle höra efter. Han var samlad och ledsen. Denna eländiga tid har verkligen gjort det svårt för många.

Och på förmiddagen ringde det på dörren. Det var den väldigt servicesinnade brevbäraren, ett paket som inte fick plats i postfacket, och han tyckte tydligen att jag inte skulle behöva trassla med att hämta det på maxi. Det var bokstödet, som jag nu satt in i hyllan.

piggar upp här i dag. En mindre nackdel var förstås att jag kunde se väldigt mycket damm, knappast dammråttor, snarast små dammkattungar. Men jag är ju lycklig ägare till en dammsugare, så nu ser det lite bättre ut. Maken är duschad, tvätten snurrar, lakanen är bytta och jag ska laga nån sorts torsk med röd paprika, lök, timjan och lite grädde.

Dessutom tog jag mig samman och lade in makens kvarskatt till betalning, ständigt denna kvarskatt, men betydligt mindre i år iaf. Om det går i samma takt till nästa år borde han få tillbaka, men det kanske jag inte ska hoppas på.

Sen påpekar allvarliga myndighetspersoner här att man ska hålla avstånd och inte ha kroppskontakt med någon man inte bor med. Och jag suckar, personligen har jag följt dessa eländiga – och förmodligen nödvändiga – råd i mer än sju månader.

Man får ju göra det. Ibland iaf. När någon sitter och berättar något i förbigående och man inser att just det där vet jag väldigt mycket om, mer än jag rentav skulle vilja. Man fäller inte repliken – ‘men hon bakar väldigt goda bullar, det minns jag’, när den som berättar inte alls förstår att man öht känner vederbörande. Man ser neutral ut och säger att det låter väl trevligt. För säkerhets skull sparkade jag maken som tittade ner i bordet och såg väldigt änglalik ut. Senare kunde vi fnissa ohämmat tillsammans.

Sen har jag ägnat en del tid åt att beställa en sorts tidsskriftssamlare, som vi saknat länge och som jag äntligen hittat på nätet. Den där drömda ordningen ligger alltid en bit framåt.

Dessutom upptäckte jag att kaffeskedarna (rostfria) som jag tydligen slarvat bort vid tillfälle, det kan hända att man slänger samtidigt med servetter eller så, det är åtminstone den bästa förklaringen så här långt. Men nu har jag beställt en komplettering. Nätet har sina förtjänster.

– lakanen ska bytas och sovrummet (hjälpligt) dammsugas. Det är så tråkigt. Innan det är gjort iaf. Så därför sitter jag och prokrastinerar å det grövsta.

Sen tänker jag lite grann på en monolog, som Lena Nyman framförde för väldigt länge sen, iförd en absolut knallrosa kreation. Om hur ‘gamla menniskor, över 25 och så’ skulle ha på sig svart eller brunt, så dom liksom smälte in mer i väggen. Och jo, en del svart och brunt blir det här. Men det här med att smälta in i väggen, då. Väldigt väldigt ofta gör jag mitt bästa för att lyckas med just det, och det går nog i regel. För att inte störa dom som tycker att jag är fel, inte bara har fel. Och det händer att maken och jag befinner oss tillsammans med rätt många andra, det dyker upp folk från olika håll, somliga mer prominenta än andra s a s, och jag som vet hur föga intressant eller önskad jag är, jag håller mig diskret i närheten av väggen. Då blir man=jag rejält häpen, när en av de mer uppburna, som jag förvisso aldrig närmat mig, kommer fram när man sitter och fridfullt tuggar på söndagsförtäringen, och klappar just mig på axeln och börjar prata. Först trodde jag förstås att det var fel axel som klappades, men det var det alltså inte. Ett socialt geni, den personen, verkligen.

Men nu tar jag mig samman efter dagens dusch av maken. Och funderingarna om hur jag hanterar min och hans vardag. Jag upprepar mig, tycker jag är outhärdligt tjatig, men det är för mig det är tjatigt. Det där jag redan upprepat fjorton gånger, maken minns inte dom, hans kanske hör den femtonde när det är precis aktuellt. Samtidigt vill han vara förberedd.

var väl inte så glödande, men jag stod utanför maxi fem över åtta, försedd med min lista. Sen är det en annan sak att min pappa hade haft ett befäl i det militära, som tydligen brukade säga – ‘människan äl ett vanedjul’, och det gäller tydligen fortfarande. Man har möblerat om salladen på maxi, numer står den inte rakt fram när jag har tagit tomaterna utan man ska vända sig 90 grader, och det glömde jag helt. Jag plockade åt mig champinjoner och ingefära och morötter och där nånstans försvann salladstanken. Ja ja.

Och solen hade inte alls gått upp än när jag trampade i väg, den hade inte ens gått upp när jag kom tillbaka till hemmet. Men den ska vara uppe en minut längre i eftermiddag än i går, om jag förstod rätt. Och jag sätter ordentligt på baklyktan och tänker VARENDA gång att nu ska jag stänga av den när jag går in på maxi. Icke. Men jag stänger av den när jag kommer hem iaf. Och jag glömde ta med mig den värmande sadelskyddet, som jag fick förra året, men det var en ynka plusgrad.

men det är åtminstone inte snöfall. Och vi är väl snabbt tillbaka i vanliga vanor, dvs maken traskade upp första vändan vid fyra så där. Men jag somnade om, egentligen vaknade jag knappt, det är lite sömngångarvarning ibland på de tidigaste morgnarna. Det är säkert alldeles rätt som nån sa under helgen – ‘du ser så trött ut och du såg trött ut i går också’. Mmmm. Jag är trött, det kan bero på det. Som ett helt ålderdomshem, som nån uttryckte det.

Och i går när jag åkte och hämtade skinkan var det väldigt besynnerligt, själva vägen och tiden. Det är intressant hur man förknippar det yttre med det inre, där och då, jag fick känslan av att jag var på väg någon helt annanstans, i ett helt annat ärende, att resan skulle innebära att jag skulle knäfalla i det lilla vitkalkade rummet med korset framför mig, med handen på mitt huvud, förlåtelsens tecken. Nej visst. Den resan gick senast för fem år sen. Och förlåtelsen hanteras på annat sätt. Ärret som döljs, sorgen under ytan. Tillitens bräcklighet, tillvarons gungfly.

Solida ting som skinka och saffransbullar ska inte föraktas, dom ska vördas i sin egen rätt. Denna värld ett liv, denna dag är vandringen inte lättare, men ett steg i taget. Fortfarande.

– åtminstone tycket jag att det är kallt, ett par minusgrader gillar jag, fast utanför mitt fönster var det -0,6 i morse, lite glädjekalkyl där tre våningar upp under tak.

Men jag har tagit mig samman och beställt den färska skinkan till 9 december och så ringde jag till kyrkogården där mina föräldrar vilar. Jag fick ett brev för över en månad sen om att stenen hade rasat och att jag ombads åtgärda detta. Och eftersom det inte är så sannolikt att jag lastar spett och skottkärra i bilen och åker 45 mil för att försöka pyssla själv, så har jag nu ringt och hyrt en lämplig firma som ska fixa under våren. Som mannen där sa – ‘vi hade -10 i natt så säsongen är slut för att göra sånt’ och det är väl klokt. Och pappren är ifyllda och ska skickas in. Och jag har lastat skräp i två svarta plastsäckar fvb tippen, men jag ska diskutera ett av utplockande ur Yngstes rum också, kanske en säck till. När man nu ändå åker. Fast inte i dag.

ingick inte, konstigt nog, när jag tog körkort, så det tog många år innan jag vågade testa. Jag gjorde som det stod i boken, och det fungerade klockrent och jag kände en enorm triumf. Fast den kvinna med kommunbil jag såg nyss kände nog inte på samma sätt. Jag stod inte och glodde och fnissade, jag satt mycket diskret.
Och det finns annat jag är mycket sämre på. Men i dag har jag ringt en del telefonsamtal och klarat upp en del praktiska saker, sånt som jag så lätt skjuter upp till den där andra dagen, som har så svårt att visa sig över horisonten.
Jag insåg i morse att jag inte skulle somna om, så det var bara att kliva upp i dimman. En mycket lång och tyst morgon kan ha sina förtjänster.
Men jag duckar lite, har samlat ihop förra månadens kvitton på bordet – en förfärande hög, kanske inte så konstigt att det ekar lite på kontot.