in i en sån där konstig diskussion, maken och jag, här sent på kvällen. En av alla dessa om hur han ska göra när han ska gå och lägga sig och ta av sig, kvällsrutinerna. Han tappade bort sig totalt redan från början. Hur det nu var så började han i a f, och jag som sitter med öronen fladdrande hör att han inte tar av sig skjortan, så jag dyker ut i badrummet och styr upp.
Och det känns så märkligt. Numer grips jag inte av total panik, och det är väl ett fall framåt för mig. Förut hände det att jag aktivt undrade vad som egentligen hände, där inuti hans huvud. Nu orkar jag inte ens undra, jag bara försöker fortsätta. Förmodligen är det bättre för oss båda. Men jag undrar om jag kommer att märka om något blir alldeles fel, eller om jag kommer att slå det ifrån mig. Det är mycket litet jag kan göra ändå.
Snart sju år sen allt ställdes på kant. Denna vanliga vardag som byttes mot något helt annorlunda. Och jag kan fortfarande längta efter det som aldrig kommer tillbaka. Så trött jag är.

Nästan varje dag häpnar jag över människors godhet, dumhet och ondska. Alltihop.

Och jag funderar lite över medberoende. Rent teoretiskt vet jag hur det fungerar, och en del praktiska erfarenheter har jag också.
Men jag är ändå förbryllad över hur det fungerar. Det komplicerade samspelet. Att den mb vägrar se missbruk, att det bara är omgivningen som misstolkar, att omgivningen har en konspiration (varför liksom??), att andra människor minsann inte alls är fästa vid missbrukaren, att det bara är den mb som är en god person själv, att man vill ha egen makt över missbrukaren, att man konsekvent tittar rakt fram när en sidoblick skulle visa klart vad man inte vill se, att man säger att ‘nu är det mycket bättre’, att man aggressivt angriper alla med annan syn.
Vad händer när bubblan spricker? Hur kan man leva med det? Vad är sanningen värd?

Jag lär fortsätta att undra.

När jag såg fru Kaos ångest över brieosten, minns jag W V:s M L. Recept i Allt om Mat. Intervju med Werner, som lyriskt talar om mammas lantleverpaté. Bilder av vackert Schweiz. Bilder av paté. Werner ler. OK, mina barn ska också få minnas. Werners mamma gör 15 formar. Jag tänker lite grann och gör tre (3). Man skulle äta en skiva då, med små saltgurkor och gelé, gärna till förrätt. Är NÅGON i familjen mer än jag intresserad? Nej, absolut inte. Dom är inte hungriga när jag föreslår ‘en liten bit W V:s M L’. Den mustiga patén ligger i frysen ända till åskan slår ner på sommaren (eller var det sommaren efter) och frysen går sönder, vilket jag märker efter tre dagar. Då var det bara att slänga de sorgliga resterna, uppriktigt större delen av satsen. Aldrig mer.