Acceptans

är förmodligen inte min bästa gren. Vi har nu varit på vårdcentralen och där prövas man. Först är det ju dom förståeliga – men uppfostrande – skyltarna om att man ska ta på plasttossorna. Jo, jag gör det, men för maken är det inte aktuellt, ett lager glidande materia är inte vad han behöver under sandalerna. Och vi kom in, och jag frågade kvinnan i kassan hur jag skulle göra med urinprovet, om jag skulle lämna det direkt på labbet, och hon sa, med lätt glasartad blick, att maken var bara antecknad för blodtrycksmätning. Det var inte vad jag hade efterfrågat, men ändå. Vi satte oss och väntade och fick ganska raskt komma in i ett undersökningsrum, där maken ska vila på britsen i väntan på blodtrycksmätningen. Nu är ju inte dom där britsarna särskilt anpassade till makens storlek, i sht som hans vänstra arm definitivt ramlar ner, men jag drar förstås fram stolen och sätter mig så jag kan stötta upp armen. Sen ska det mätas, och kvinnan kan då inte knäppa upp makens skjortärm, men jag hjälper till. Och blodtrycket var bra. Sen ska det ställas frågor om hälsotillståndet efter givet formulär. Fast första frågan – ‘motionerar du?’, uppfattade maken mer som lyteskomik. Och inte röker han och inte dricker han alkohol heller. Och hur han mår i övrigt, ja vad kan man säga? Men hon tog blodprov snabbt, smärtfritt och elegant. Dom resultaten får vi skriftligt sen. Och så var det medicinerna. Hon räknade snabbt upp alla makens befintliga mediciner, och trots att jag delar dom en gång i veckan, så är det inte helt enkelt eftersom man ofta får utbytesmedicin, så vad som står i original på receptet är jag uppriktigt inte säker på, när jag bara hör det. men det blir väl rätt.

 

Recept

och vårdrutiner. Inte enkelt för en vanlig enkel människa. Maken brukar behöva receptförnyelse så här års, så jag ringde vårdcentralen i morse och dom ringde tillbaka. Jag förklarade mitt ärende och gav makens personnummer. Och så säger kvinnan i luren att dom har ju som rutin att man vartannat år får läkarbesök och vartannat får man träffa sjuksköterska. Fast det är en alldeles ny rutin, den har inte funnits under alla år som varit aktuella för oss, men ok, man ändrar. Fast man behöver inte låta som om jag är korkad, som trodde att det skulle vara läkarbesök som vanligt. Och jag fick fråga hur det var med blodprover och lab och urinprov och så. Det hade faktiskt varit enklare om hon automatiskt berättat hur dom vill ha det i år då. Och till min oerhörda häpnad fick han en tid i morgon eftermiddag.

 

Jag prokrastinerar

lite grann. Jag ska – snart – kamma mig och sen titta på lite papper, som jag bara låtit ligga, men eftersom Äldste ska titta in efter jobbet, så vill jag nog ha undan det där som ligger bredvid datorn. Vi har ju andra papper att ägna oss åt.

Och i går läste jag i tidningen att man har beslutat i våran socialnämnd att man ska öppna upp fler demensboenden, bl a för att minska trycket på korttidsplatserna. Jag är försiktigt optimistisk inför detta. Fast hur man tänkte när man stängde, förstår jag förstås inte. Men man kan inte begära att förstå allt heller. Och det finns alltså två avdelningar som i dagsläget står tomma. Men jag avvaktar lite med mitt mail till avdelningschefen, hon som senast tyckte att jag inte hade förståelse för deras arbetssituation. Jag har f ö tittat i min lilla almanacka och ser då att av dom sju första avlastningarna det här året, så strök man två helt och hållet och flyttade en tredje en vecka framåt. Och för nån annan så verkar det kanske inte så orimligt, men mig sliter det på. Och sen är det ju det där att jag alltid måste höra av mig och fråga om det alls blir något och var, i så fall, maken ska vara.

 

Varannan lördag

möjligen låter det lite slarvigt, men vi tvättar oss rätt regelbundet och svettas inte så särskilt mycket heller i övrigt, så nu har jag bytt lakan efter makens duschande. Som vanligt en muskeluppmjukande upplevelse. Jag sitter på toaringen och vrider mig åt alla upptänkliga håll för att tvätta maken och sen för att torka golvet alldeles torrt under honom, så han inte ska halka.

Och så skrev jag ihop den där lappen till avlastningen i går, och samtidigt undrar jag om någon kommer att läsa den. Men jag kan bara hoppas.

Maken kommer ihåg människor han träffar
läser många böcker

Maken har svårt att komma ihåg saker som ska GÖRAS (hans s k arbetsminne är skadat)

behöver hjälp vid tvättning, att få tandkräm på borsten

att saker står så han ser dem på handfatet

att handduken hänger på höger sida där han når

att få rena kläder (skjorta, strumpor, kalsonger) varje morgon

Man ska INTE fråga honom om medicindosering, han kan inte namnge sina mediciner, han SKA få det som finns i rosetten på morgon, middag och sen kväll.

Maken behöver hjälp vid måltider, helst också haklapp, han ser inte vänster del av tallriken. Han ser alltså INTE saker som dyker upp på hans vänstra sida.

 

 

Den årliga kontrollen

av maken avklarad. Det gick snabbt och smidigt. Alla prover hade varit bra. Blodtrycket var nu 140/85, helt ok, jämfört med förra årets 170/90, så medicinen har fungerat. Och inte hade det snöat, så jag slapp skrapa och ingen halka heller.

Sen springer man ju på folk på vårdcentralen, maken blev stående med en bekant när vi var på väg ut, bekanten är mycket road av sin släktforskning, jag har råkat ut för honom i affären nån gång. Men jag pratade lite med hans väldigt trevliga fru, som jag träffade rätt ofta förr.

Och det är skönt att det är klart, maken har varit lite stressad, och då blir detaljer förvirrade för honom, rutiner som görs varenda dag blir nyheter för honom. Vi hade en långvarig diskussion om Bra Grannes fönster, åt vilket håll dom var och maken vägrade absolut att förstå hur det var.

 

Nu är vi mätta

och nöjda, gröten är äten, allt gick förträffligt. En aning snö, men inte så förfärligt än. Jag ska ganska omedelbart dra på mig kalsonger under jeansen och trampa iväg för veckohandling.

Det är en alldeles speciell miljö, det här att sitta i väntrum i vårdens hägn, precis likadant oavsett tid på dygnet. Och i det väntrum vi satte oss satt det redan ett antal människor, bl a den dam som en gång för länge sen blev knäsvag av min punschrulltårta (3 mak punsch, varav en del i den gräddade kakan, vilket borde innebära att alkoholen avdunstat, fördelat på tjugo personer) och vi hälsade glatt, förstås. Sen var det hennes tur före maken och jag satt bara och var allmänt avskärmad, men maken hör som ett katt i vissa lägen och hörde genom dörren hur hon mycket energiskt sa – ‘och jag har aldrig rökt eller använt alkohol’. Och han fnissade. Dessutom har hon säkert varit där ett antal gånger de senaste åren och säkert berättat detta redan.

Och makens blod tappades på det mest professionella sätt. Tacksam för det.

 

Veckan med vård

– typ. Om nu tandläkare räknas som vård. Och på onsdag är det då stick i armen för maken, på fastande mage dessutom, vilket betyder sympatifastande för min del. Sen vet jag inte om det räknas som vård direkt, men i går när vi kom in i vapenhuset i kyrkan tog jag av maken kepsen och precis i kanten hade han helt plötsligt en jätteblodig blaffa i pannan. Lite förvånande. Men sist jag klippte honom kom jag på något obegripligt sätt åt en hudfärgad vårta och den har sett lite blodfylld ut sen dess och nu hade den tydligen spruckit. Det var liksom inte möjligt att gå in i det skicket och låtsas som om det vore naturligt. Och självklart var någon inne på toaletten. Men jag tog min rimligt rena näsduk och spottade på den (ja, vad gör man? maken och jag är ju bekanta sen länge) och så såg maken lite mer presentabel ut, i synnerhet i lite mer dämpad belysning. När vi kom hem tvättade jag ordentligt och klippte bort förhårdnad hud och satte på ett lite diskret plåster. Numer har jag mest beige plåster, marknaden för mimmi-piggplåster har liksom minskat här.

 

Jag vill verkligen veta

vad jag kan göra för att underlätta för alla inblandade, så i dag skrev jag till kommunens MAS –

Maken var på avlastning, avd S, 10 -15 november. När jag hämtade honom noterade jag att lördagseftermiddagsmedicinen var inte given, man sade till mig när jag påpekade det, att man skulle skriva en avvikelse. När jag kom hem såg jag att vid ett av kvällstillfällena hade man inte givit zopiklon, den låg kvar i facket.

Jag vet inte hur jag ska kunna underlätta detta mer för personalen, det är en enkel dosett med sju horisontella fack, där jag noterat dagarnas namn och tre vertikala där jag angivit tiderna 08, 15.30 och 22. Vidare lägger jag numer också in hans smärtstillande i facken, så att man inte ska ha den extra kartan som jag har bredvid hemma.

Jag vill gärna känna mig trygg med att detta ska fungera.

Vidare är det inte bra att personal vid flera tillfällen frågar maken vad hans mediciner heter. Det vet han inte, förklarligt nog. Det är dels så att jag alltid sköter medicinfrågor, dels är detta just saker som ingår i hans minnesproblem, så det är djupt olyckligt att fråga honom. Han blir orolig alldeles i onödan.

Han har dessutom en fotortos i glasfiber eftersom han annars släpar vänster fot på ett besvärande sätt. Den sitter i skon, under iläggssulan och knäpps med kardborreband runt vaden. Detta är nästan alltid totalt okänt hjälpmedel och föranleder problem för personal, ofta kommer flera in och vet inte hur man ska hantera den. Det är förvånande för mig. Jag har vid varje tillfälle medfört en liten lapp där jag beskriver makens situation, men den tycks väldigt sällan läsas. Jag vet inte hur jag ska kunna informera mer och bättre.

Med vänlig hälsning

Inte vet jag om detta kommer att få någon som helst effekt, men jag har åtminstone försökt.

 

Makens dagar

var ju onekligen lite annorlunda än mina. Han var förstås rätt stressad innan, förståeligt nog. Det var dock både bra och dåligt så här i efterhand. Den personal jag träffade när jag hämtade och lämnade var trevliga och positiva, so far so good. Och för hans egen del var han snarast positivt överraskad över att det gått så pass bra, han tyckte att det var nästan enklare när han hade flera dagars rutiner. Gott så. Men sen är det problemet med medicineringen, jag kommer att skicka ett mail till MAS i morgon (medicinskt ansvarig sjuksköterska) eftersom man vid ett eftermiddagstillfälle (lördags) inte givit honom hans medicin alls och för en av kvällarna låg hans zopiklon kvar i facket. Den här gången hade jag pulat ner dom smärtstillande i facken, så man inte skulle bli störd av att behöva trycka ut från kartan bredvid, så där var det klart. Men också den här gången hade man vid flera tillfällen frågat honom om vad hans olika mediciner heter. Han vet inte det. Jag delar medicinen en gång i veckan och jag kan fortfarande inte, efter alla dessa år, omedelbart svara på vad medicinerna heter. Jag ordnar och fördelar, och han vet verkligen inte alls. Han ska rimligen inte behöva det heller.

Och så är det problemet med hans droppfot, dvs att han släpar vänster fot. Det avhjälps till viss del av att han har en glasfiberskena som går under foten i skon, upp över vristen och täcker framsidan av benet upp till knät. Den sätts fast runt vaden med kardborrband. Det är svårt att beskriva verbalt, men när man ser den är det ganska klart, tycker jag som inte är utbildad inom vården, men den har personalen betydande svårigheter med. Vid ett tillfälle hade tre personal stått och inte vetat vad de skulle göra med den, och så frågar man honom, han som inte ser vänster sida. Lite märkligt är det.

Och han har ett stort svart blåmärke på vänster sidas mellangärde och det har han förstås ingen aning om hur det kommit till, han har ju ingen känsel i vänster sida.

Så helt oproblematiskt är det inte.

 

Svärmor mår utmärkt

– hon har lysande njur- och levervärden, bra blodtryck och är allmänt rask. Läkaren frågade om hon brukar lösa korsord också, men det gör hon inte. Svärfar brukade, men jag tror att hon är lite för otålig. Jag släppte av henne utanför porten där hennes yngre bror bor, för hon skulle hälsa på honom med dagens tidning. Men han sa också, läkaren, att hennes hjärta är inte så starkt längre, men det kan hålla flera år än. Ja, ingen vet.