Så här års

ingår det i mina vanor att läsa en sorts andaktsövningar, som kallas Korsvägsandakter. Det betyder att man stannar inför olika händelser i Jesu lidande. Det vanligaste är fjorton stationer, som det kallas, man har sänt från den stora Korsvägsandakten på Långfedagen från Rom ett par gånger.

Just i kväll läste jag stycket om där Jesus tar korset på sig. Bönen som fanns där är för mig också en påminnelse om vad som är skärande verklighet för så många, här och nu och långt borta. Jag kan inte påverka särskilt mångas situation, men jag kan komma ihåg att be för dom utsatta. Det här var bönen –

Herre, du har låtit dig förhånas och bespottas. Hjälp oss att vi aldrig deltar i hånandet av de lidande och de svaga. Hjälp oss att känna igen ditt ansikte i den förnedrade och den åsidosatte. Hjälp oss att inte rygga tillbaka för världens hån, när lydnaden för din vilja framställs som något föraktligt. Du har burit korset och inbjudit oss att följa efter dig på denna väg. Hjälp oss att ta emot korset, att inte fly in i det som bedövar, att inte klaga och att inte låta vårt livs möda förmörka vårt hjärta. Hjälp oss att gå kärlekens väg och komma fram till den sanna glädjen genom att underkasta oss dess krav.

 

Detta är den natt

– jag hör melismerna lika klart som någonsin och jag har nyss lyssnat på Exsultet på latin, alltså den stora påskhymnen som inleder påsknattens mässa – detta är den natt som såg slaveriet bytas i frihet, detta är den natt som såg mörkret bytas i ljus, detta är den natt då himlarna gläds med jorden – åter och åter lovsjungs denna natt som lyser som dagen för den troende. Och jag sitter här vid mina maskiner och ändå sträcker sig min längtan långt bort. En annan gång. Över hela jorden stiger lovsången, vackert eller mer taffligt, vem räknar? Inte Han som lyssnar. Han är. Det räcker så långt.

Och i morgon får vi del av glädjen och som avslutning tittar tjänstgörande präst på de närvarande barnen av olika storlekar och påpekar att möjligen, om man letar, så kan man hitta godis här och där i kyrkan. Även den som inte letar så aktivt får del, minsann. Och sen åker vi hem till kycklingen i lergryta och den frysta cheesecaken, som jag petade ihop i dag. Så kyrkan blir det på det sättet. Men – detta är den natt…

 

 

Radion i bilen

står alltid på när jag åker långt. P1. Jag gillar när folk pratar, ja inte RingP1, då stänger jag av, men jag åker numer sällan så dags. Men i onsdags då. Det var en pjäs, och jag vet ingenting om författaren, det var nån sorts projekt om unga som mår dåligt. En ganska aggressiv ung tjej och hennes terapeut var dom stora rollerna, föräldrarna förekom i korta sekvenser, men annars var det samtalet som gällde. Och åtminstone terapeuten var rätt bra tecknad, liknade iaf en och annan jag mött. Tjejen vet jag förstås inte, det är sällan jag träffar så utlevande och skrikande unga kvinnor, så hur pass autentiskt det var vet jag inte, men mycket ilska och sorg var det. Dom sista fem minuterna berättade hon att hennes pappa hade tvingat henne att gå med till kyrkan och det hade varit enormt för henne, ljuset, rymden, kören, värmen, hon hade börjat gråta, en stilla sakta droppande gråt som hade varit så befriande. Sen hade prästen sagt att man inte ska förbanna mörkret utan tända ett ljus, och det var visserligen fint, men hon var inte riktigt nöjd ändå. – Nä hä, sa terapeuten, vad skulle du vilja stod i din bibel då? Och då svarade hon – Förbanna mörkret så mycket du orkar och tänd ett ljus sen, om du har.

Och jag tänkte dels att jag hoppas att ingen tror att det där om att inte förbanna mörkret står i Bibeln – inte ens allt präster i levande livet säger står i Bibeln – men däremot det där som flickan uttryckte – nog är det en rätt vanlig attityd i Psaltaren. Gud tål det. Outsläcklig, outsäglig kärlek.

 

Att få läsa

Just nu läser jag andra böcker än dom jag lånar på biblioteket, böcker som jag lägger på golvet eftersom dom är så stora, och sen sitter jag där och funderar. Jag tittar och jämför, vad som passar ihop, vad som kan ge glädje och uppmuntran.

Och jag känner en stor tacksamhet över att få gå ut ur det som är den närmaste dagens bekymmer och sorger, att höja blicken från den lilla bit mark där jag står. Jag ser att jag är inte ensam, andra har gått vägen före mig, andra har delat livets sorger, andra har blivit upprättade. Att vara en i den stora skaran inför tronen, den gemenskap som går över tid och rum.

Du, Herre, är den ende som bör fruktas, för din stora makts skull. Du år den ende, som bör åtrås, för din kärleks skull. Du är den ende, som bör älskas, för din oföränderlighets skull. Därför vare dig lov utan ände, oupphörligt och i all evighet. 

Orden som glöder genom århundraden.

 

Snart är det dags

Förra året lyssnade jag på en påsknattsmässa på nätet och tänkte att jag åker dit nästa gång – en gång till vill jag allt få fira riktigt Påsk, när man står i mörk kyrka, tänder sina små ljus, läser alla läsningarna, sjunger Påskljusets lov, förnyar doplöftena och ser Herren uppstånden. Det kunde allt vara värt en resa, tänkte jag. Men nu visade det sig att detta år finns det två påsknattsmässor att välja på i min närhet.

Så jag har valt den som börjar om en timme, då behöver maken inte lägga sig så hemskt annorlunda mot andra kvällar. Visserligen betyder det att det blir en kort natts sömn för mig med sommartiden och allt inräknat, men det får gå. Hoppas jag.

Snart är det Påskens glädje. Allt gott till er!

 

Långfredag hos oss

Tidig morgon blev det, dusch, laudes och frukostgröt.

Sen cyklade jag i snålblåst, med små vassa snöflingor i ansiktet, till närmaste kyrkan. Avskalad och fin gudstjänst, altarskåpet (som iofs inte är så väldigt praktfullt men ändå) stängt, inga ljus, enkel körsång, stillhet.

Här hemma – enkel laxsoppa, dvs mest fänkål för min del, och så lyssnade maken på Johannespassionen, dvd, med partituret i handen så han kunde sjunga med. Och jag tog hörlurarna och stoppade The Passion of the Christ i datorn. Långfredagens budskap ska inte bara lyssnas på som om man är en utomstående betraktare, som det står i en text framför mig – ‘a total and personal participation in every way, from reason to imagination, from deep feeling to bodily gesture’. Stor tacksamhet att kunna göra detta i stillhet, tillsammans med andra men också i ensamheten här hemma.

Och lampan i trappavsatsen bestämde sig för att lägga av just i dag, men självklart fanns det en extra hemma.

 

Jag ska byta köksgardiner

i morgon. Nu är det så att jag har bara två olika, den sorten jag plockar fram till Jul och så den andra. Så i morgon är det dags att byta. Och duken på köksbordet byter jag också, tillbaka till tulpanduken, har jag tänkt mig.

Och efter morgonbönen plockar jag bort ikonerna från andaktsplatsen. Jag har tre, en liten med Guds Moder och Barnet, en lite större av Jesu ansikte, den som jag tror heter achariopoiomenos – den ej av händer gjorda – bilden av Veronikas svetteduk och så den stora Treenighetsikonen, välsignad i den vackraste kyrkan en gång. Och jag flyttar mina bilder för att ännu tydligare se krucifixet ovanför, förändringen skärper min uppmärksamhet, får mig att längta efter guldet och skönheten, påminner mig att lidandet är en stor del av livet, mitt liv och andras. Herren har delat det med oss. Så enkelt tänker jag.

Så här ser det ut nu.

Köksgardinerna är oblekta, med breda spetsar infällda, knypplade av min mamma.

 

Fastlagen här

– dom korta dagarna mellan Fastlagssöndagen och askonsdag. Och jo då, i morgon köper jag var sin semla till mig och maken. Kanske en liten chokladbit till mig också. Fast det är inte så att jag klär mig i rosa peruk och dansar samba på gatan utanför.

Och en del saker avstår jag från under Fastan, jag väljer själv förstås och då borde det vara enkelt, men livet är sällan enkelt. Ens för den som lever i relativt överflöd och själv kan välja. Men jag har den lilla grå papperssparbössan som man fick i kyrkan i går på bordet, den ständiga synliga påminnelsen att det finns mycket materiell nöd, något lite kan jag göra. Att jag inte kan hjälpa alla är ingen anledning att inte hjälpa någon.

Men jag väljer inte bort mina cigariller, de fem om dagen. Och jag gör inte som frommare bekanta, jag stänger inte ihop datorn de fyrtio dagarna (söndagar är inte fastedagar), för mig är datorn inte mer laddad med skit än mina tankar och jag fortsätter ju tänka och prata med mina vänner, så det skulle bara göra livet mer komplicerat och gråare. Men en eller annan bok som jag kan lära mig något av, ska jag läsa. Johannes av Korset och Josef Ratzinger får gå med mig en bit av vägen. Och jag tittar inåt lite mer uppmärksamt, rensar lite. Jo då, jag vet att ogräs växer snabbt och det är lättare om man har hjälp att hålla efter det. Jag minns med stor tacksamhet den tid när det var naturligt att åka till en god själasörjare så här års.
Ein so schönes Land als Masuren gab es nie mehr, stod det i min tyskabok, en saknad det också.

 

Himmelriket liknas

vid tio jungfrur, som voro av olika kynne – en gammal bibelvisa till den här söndagen.

Just det här råkar vara en flamskvävnad min mamma gjorde, ett omåttligt populärt motiv bland damer som vävde flamskt. Jag har sett många, men just den här hänger ovanför vårt trappräcke. Dom oförnuftiga, dom fåvitska som man sa förr, är till vänster. Dom har inte varit förberedda på nattens väntan, tog aldrig med sig olja till lamporna, räknade med att någon annan skulle ordna det. Men annars är dom alldeles lika varandra, man kan inte se nån större skillnad. Men dom är tomhänta.

Det viktiga i livet – att fylla sina händer, att bära kärlekens lysande låga. Nog önskar jag att jag gjorde det bättre, men en liten flämtande låga lyser också, besegrar mörkret.

En dag till.

 

Smärtsamt vackert

Evigheten speglad i tiden i dag. Vi började med psalmen, den älskade – Helig, helig, helig, Herre Gud allsmäktig! När den nya dagen gryr vår lovsång till dig går. Helig, helig, helig, nådefull och mäktig, dig vi tillbedja, Gud och Fader vår.

Den nya dagen. Den tunna hinnan mellan då och nu, mellan här och evigheten. Du var och är och blir i evighet. Alla ljus, alla dessa avhållna människor, alla dessa som inte längre står med oss. Och maken vid min sida, i något körstycke kunde han inte låta bli att gnola med i sin stämma och jag hörde resterna av hans vackra röst, en vacker ruin. Valven finns där.

Och jag är oändligt tacksam för så mycket. Samtidigt minns jag just nu så tydligt Alla Helgons dag då, många mil bort, när jag stod ute i mörkret och rimfrosten och tittade på det vita huset med sina höga smala fönster, ljus i mörkret, och jag visste så lite om vad som fanns så nära i tiden. Jag kände bara en så stor tacksamhet och trygghet, jag var inte ensam där och då, jag anade inte alls att den fasta marken där jag stod var kvicksand. Och ändå måste jag nu ta mig långsamt framåt, söka nästa tuva, kanske håller den en liten stund. Väglöst land. Än lever Han, som dukar sitt bord i ödemarken. En liten tid till.