All medkänsla till alla stackars människor som bor mer eller mindre mitt i snöstorm f n. Här är det då soligt och allmänt strålande, men det är väldigt kallt när man kommer ut i snålblåsten, så det blev ingen längre promenad. Jag gick till apoteket, för jag glömde köpa mellanrumsborstar till maken senast jag var där. Lite optimistiskt tänkte jag att jag kunde ju titta in i en av butikerna och se om det fanns något trevligt par skor. Jag tittade och funderade och provade två par, båda snygga, med sen ansåg jag att det ena paret var mycket lättare och att mina fötter fick bättre plats i dem. Nå, jag tog högerskon och gick till disken, där jag optimistiskt tänkte att det skulle betyda att någon kunde plocka fram vänsterskon och dessutom ta betalt. Det syntes ingen människa i övrigt i lokalen, men efter en liten stund dök det upp en ung kvinna ur affärens bakre del, och jag tänkte ‘ja, nu så’, inte då. Hon försvann igen och kom tillbaka med två kassar, ganska välfyllda med kläder, och hon börjar ta upp plagg efter plagg. Jag står där, kanske tre meter bort, och tittar på henne och väntar att hon ska göra något åt mig. T ex säga – ‘jag ska snart hjälpa dig, när jag har gjort det här’, eller något sånt. Iofs tycker jag att en levande kund går före en kasse med grejor, men ok, vad vet jag. Men det hände alltså inte. En stund funderade jag på om jag vänligt skulle uppfostra henne i vad en person i en butik, som vill sälja saker, ska göra. Men sen gick jag till baka till hyllan med den där högerskon och gick ut. Jag tittade på henne under tiden, men hon tittade inte tillbaka. Hon var möjligen extremt blyg, men då kanske en annan sysselsättning vore bättre. Det finns en annan butik, som säljer skor, så jag satsar på den när leveransen av makens rakvatten kommer för uthämtning där i närheten. Eller också behöver jag inte fler skor, vi får se.

Annons