Nog känns det onödigt, åtminstone här och nu. I går eftermiddag gick jag ut till bilen och borstade bort snön från vindrutan med tanken att det som är borta, är ju ändå borta. En timme senare föll det snöflingor i storlek bomullsrondeller. Fast det höll inte på så länge, tack för det. Så jag visste ju i morse att det gällde att ta sig upp i tid och jag anpassade oss lite ändå, dvs när vi båda var påklädda gick jag ut till bilen och borstade bort snön och körde bilen runt till ytterdörren, där någon vänlig människa häromdagen skottat bort ett par meter av snökanten mellan gatan och trottoaren, så jag körde så nära den luckan jag kunde och gick upp och hämtade maken. Han tog sig med visst besvär in i bilen och sen var det relativt enkelt, bara att sätta ihop rullstolen och förmå honom att ställa sig så att det gick att få ner honom i den. Vaktmästarna hade röjt snö på ett förträffligt sätt, men han sade lite trött att han tyckte också snön var helt onödig, i sht som prognosen säger att alltihop ska regna bort i morgon. Hur som var det den entusiastiska barnkören och solen sken, dessutom stillhet och glädje, en fin kombination.

Nu har jag tvättat lite handtvätt och är löjligt nöjd med det, i går tog jag mig samman och gjorde fotbad, det kräver en mental startsträcka. Och jag förstod verkligen inte vad som hänt sen sist jag använde nagellacket, för när jag tog bort det såg det ut som om jag råkat ut för konstiga saker med båda längsta tårna, naglarna mådde inte alls bra, brutna, hade gått sönder under lacket. Ah ja, det växer väl bort, hoppas jag, och i övrigt har jag nu mjuka fötter utan alla dessa skinnlager som bildas på det mest märkliga vis. Och sen piggade jag upp mig i går med att läsa en bok om våra attityder inför döden.