Att bli väckt en gång på natten, som jag blev mellan torsdag/fredag är inget större problem. Plötsligt känns det som om jag kommer att hämta mig, må bättre, om det här fortsätter. Fast det gör det ju inte. Natten som gick väckte maken mig tre gånger och efter tredje gången hade han en obetvinglig lust att småprata lite, det hade inte jag. Alls. Och sen var det då dags för mig att lite sent ta mig upp. Då ville maken förstås till badrummet igen, och jag tänkte att ja, ja, det brukar ta två minuter, så det klarar jag. men inte i morse, efter en kvart gick jag med viss panik in i badrummet och sa att nu måste jag få gå på toaletten. Fast jag sitter kvar lite till, sade maken. Och jag röt NEJ, jag måste få gå på toaletten, men han vidhöll att han tänkte sitta kvar. Nå efter fem mycket långa minuters diskussion gick han ut till tv:n, ok, BBC började porla där ute. Och rätt omedelbart ropar maken på mig – var är du nånstans? Ja, jag var ju i badrummet, det var det vi bråkade om. Det kan jag väl inte veta, säger maken uppriktigt förolämpad. Och sen undrar han om jag vet var hans glasögon finns, för tv:n är så suddig. Ja, jag vet var hans glasögon finns, jag tar av dem varenda kväll och lägger dem på samma lilla hylla bredvid sängen och jag lät dem ligga kvar där när han till varje pris skulle före mig till badrummet, för han brukar inte vilja ha glasögonen när han bara ska till badrummet. En morgon som inte riktigt utvecklade sig i harmonins tecken framöver heller. Hade jag haft en matta på köksgolvet hade jag blivit liggande läge där, men nu blev det för kallt. Jag var tvungen att lägga mig ner en stund för det kändes lite snurrigt.

Det är två saker, som irriterar mig mest med makens neurologiska problem. Dels är det det ständiga upprepandet, alldeles för ofta måsta han upprepa åtminstone hälften av det jag sagt och sen dessutom be mig säga det en gång till och jag känner mig totalt underlig i huvudet. Men det är naturligt för honom. Och så är det det andra, och på sätt och vis är det väl en variant av det förra. Han tar inte in det jag säger (nu säger jag ‘jag’, för han hanterar det andra säger på ett annat sätt), han tappar första hälften av meningen och frågar om och har ingen aning om vad jag sagt. Och ibland frågar han inte ens om, för han minns inte alls att jag sagt nånting. Det har självklart också den oönskade effekten att information kan försvinna spårlöst i hans hjärnvindlingar. Och jag vet att han inte kan påverka det här, men det kan inte jag heller. I vissa situationer är han helt pålitlig och tar in sin omgivning, men jag vet aldrig när avvikelserna inträffar. Det är så svårt med osynliga handikapp, att han är halvsidigt förlamad ser jag ju, men jag ser inte inne i hans huvud. Jag borde vant mig, men jag har inte gjort det. Större delen av ens (eller iaf mitt) liv tillbringas ju i sammanhang där folk kan dra hyfsat logiska slutsatser om vardagliga fenomen, men det är mycket osäker mark med maken numer.