Fast med en hyfsad natt, bra sömn och så till slut hade jag en sån där konstig dröm. Maken och jag var på någon sorts tillställning, sån där när man skulle flytta sig in i ett rum för förtäring, bord med sex eller åtta personer, jag kände nog alla och när vi satte oss fanns det tre små sandwichar, men personen bredvid mig tog ohämmat två, inte helt ovanligt irl. Någon annan, som i verkligheten är en mycket generös person, gav mig halva sin och sen dök det upp någon, som varit död ett antal år, men nu var hon pigg och rask och serverade vitt vin. Och sen vaknade jag. Och jag kände att någonstans saknar jag det där att kunna vara med på enkla sociala grejor och efteråt när man åker hem kan man prata om det – såg du så underligt x gjorde?, och visst är y jättetrevlig och så intressant alltihop var – det där kan jag sakna. Men nu var det en vanlig, fast rätt kall, fredag. Vi åt en anpassad Jansson, dvs med matjessill och när jag hämtade ut makens apodos på förmiddagen såg jag att man hade ris med fjädrar utanför blomsterhandeln och efter maten kände jag att jag ville ha lite färg utanför fönstret, när det nu är så hopplöst med penséer, så jag gick och köpte ris med vita och gula fjädrar och tryckte hjälpligt ner dom i en kruka. Som vårtecken betraktat var det väl lite tveksamt, men ändå.