Tigerliljan's Weblog

Det kändes inte alls som en uppoffring att sitta inne i dag, även om det varit skönt med promenaderna på sista tiden. Men jag vill verkligen inte riskera att ramla och halka. Ja, man kan förstås ramla inomhus, men vi har inte särskilt mycket mattor förstås. Mattor och maken är inte så kommensurabla. Självklart har jag somnat lite i fåtöljen på eftermiddagen, men jag började också titta på serien Frankie Drake på tv4play, en vänlig serie med snygga kläder, ungefär vad jag behöver. Och dagens limpor var ett lyckat projekt, jag kom ihåg dem iaf, en gång ganska nyss blev det ju rejäl skorpa, men nu var det vanlig gräddning. Och jag har rentav lyckats bocka för ett antal av punkterna på min att-göra lista. Förhoppningen är fortfarande att det ska gå att ordna novemberresan, men jag förstår att jag inte kan få besked, fast kanske lite principiellt? Nå ja, jag får väl öva tålamodet. Någon tänkte att kanske kan mina barn hjälpa till, men det är inte realistiskt av flera skäl. Sen har jag noterat en egenhet hos mig själv, jag blir så lätt bekymrad över barnens slit med olika saker och tänker att jag hoppas att de inte tar på sig för mycket. Sen andas jag in och minns ungefär vad maken och jag hade för oss när vi var yngre och raskare, och då kan förmodligen mina barn orka med sitt sysslande också.

Tyvärr. Jag var uppe och tittade ut genom fönstret vid tre och då var det ingen snö, men sen vaknade maken kvart i fyra och då snöade det och det låg ett tunt vitt täcke på marken. Det är förstås ett tjockare täcke nu, och jag är väldigt tacksam att jag har mat och planering klar till nästa måndag. Och maken sov alltså till kvart i fyra och även om jag inte gjorde det, så var det väldigt bra. Sen vaknade han vid sju och var delvis lite virrig, han undrade var glasögonen var och dem behöver han ju inte där och då, och så undrade han om det snöade och om kriget pågick fortfarande och om det var tisdag. Jo, det var tisdag, det snöade och tyvärr – kriget pågår. Jag vaknade alltså på egen hand och låg och var bekymrad bl a över kriget, förstås, och så såg jag en obehaglig film om Kinas sätt att hantera inledningen av pandemin innan jag gick och lade mig. Dumt. Sen var väl inte deras sätt att hantera det hela särskilt trevligt längre fram heller, om jag förstod rätt av en anonym intervju med en kvinna som bott där ett tag, men som flyttade tillbaka till Sverige i november innan man plötsligt drog tillbaka alla rejält otrevliga åtgärder, som gjort livet mycket knepigt i det stora landet. Och där i natt såg jag att jag fått deklarationen i Kivra och kunde iaf glädja mig åt att jag lånat ut ett femsiffrigt belopp till staten, dvs jag ‘får tillbaka’, som man säger. Eftersom jag såg att man f n har en insamling till minnet av en dödad sjukvårdare i Bahmut, så kunde jag skicka ett mycket litet bidrag till en bepansrad ambulans.