Den behövs i dag. Vi har tydligen hamnat i någon sorts varannan natt-syndrom, för nu var maken uppe 2, 4 och 6 igen. Och min förmåga att somna om var lite usel, om man säger så. Men solen skiner och det finns just nu just här ingen snö. Men jag tvättade ju bilen i veckan och sen har bilen stått parkerad och det har varit växlande temperaturer, så när jag skulle starta i morse hade bromsarna hängt sig, det var lite stress där, kan jag lova, men jag fick ordning på det hela rätt fort ändå. Där ser man, man ska vara väldigt försiktigt med tvättandet när det finns minusgrader runt knuten. Jag hade ändå sett till att vi hade god marginal, så jag körde en extra liten sväng och visade maken hur det där lokstallet, som han tittade på en bild av förut, ser ut irl. Han tyckte det var roligt, och gårdagens film på Kunskapskanalen (natursköna tågresor, del 6, tror jag) var den bästa han sett, mycket ånglok var det.

Sen åkte vi hem efter kyrkan, maken vilade sig och vi åt lunch. Jag såg att resåren han brukar ha runt käppen för att kunna haka fast den på armstöd på stolar hade ramlat av. Men jag har förstås metervara svart resår, så när vi ätit klart började jag fixa en ny resår. Maken hade förstås ingen aning om att det är jag som gjort dem rätt många gånger, stor förvåning, och det tröttsamma ur min synpunkt är att han kommer inte att komma ihåg det i morgon. Han tror, på allvar, att det mesta bara ‘ordnar sig’, att väldigt mycket ‘ordnar sig’ för att jag planerar och ordnar, det förstår han inte helt enkelt. Han menar inte att vara elak, han förstår bara inte. Jag vet inte om det är frontalloben som inte är med.

Och alldeles frånsett att jag sovit uselt är den inte en jättebra dag, det är min pappas dödsdag, och även om jag faktiskt förstår att även om han inte drabbats av en svår infektion där och då, så hade han knappast traskat runt här fortfarande. Pigga 105-åringar är ju inte så vanliga. Men han är ändå saknad, jag hade så gärna önskat att han funnits kvar längre.