Tigerliljan's Weblog

Det har varit så vackert flera dagar, en så härlig omväxling till all dimma. Sen är förstås solnedgången senare och senare, också härligt. Fast när jag tittar på väderappen (ja, jag är lite osunt beroende av väderappen) så ser det ut att kunna bli snö hela tisdagen och sen minusgrader, så långt man kan se. Men solen går ner ett par minuter senare varje kväll.

Och så funderar jag på dörrklockan. Äldste sade för ett tag sen att vår dörrklocka inte fungerade, men då testade jag och det pinglade så tydligt, så jag har litat på det. Men han var ju här för ett par dagar sen och sade igen att klockan inte fungerade, han knackade tydligt, och när jag testade igen så gick det inte. Nu kommer jag inte ihåg hur man gör, antagligen ringer man vaktmästaren. Den där pandemin gjorde ju att man=jag räknade med att ingen någonsin kom och hälsade på. Om någon kom, så visste man ändå om det och stod där ute på uteplatsen.

Sen greps jag av någon sorts dådkraft och tänkte att jag skulle göra rent kondenslådan, eller vad det heter, på torktumlaren. Jo, jag använder torktumlaren en gång i veckan. Men det visade sig inte alls vara särskilt smidigt, men den är renare iaf nu. Och kanske kunde man ge sig på tvättmaskinen också? Jag kan verkligen inte hitta tvättmaskinens beskrivning, men jag letade på nätet, fast där fanns det bara beskrivningar för nya eleganta maskiner, som tydligen har ett särskilt program för att göra maskinen ren. Det finns inte på den jag använder, det kan jag säga, men jag rensade klet från den där gummikappan runt luckan iaf, så det blev väl så bra det kan, tänker jag.

Ungefär som för den lilla tösen, som snavade i går. Natten var rätt usel, maken vaknade iofs själv när han ville till badrummet, men det var vid två, fyra och sex och det blir rätt segt då. Och något av dessa sömntillfällen gav mig en förvirrad dröm att jag skulle åka tåg till Tiblisi med maken och sittplatsbiljetterna fungerade inte, väldigt svettig stämning där. Hur som tog jag mig upp, klädde på mig, läste laudes och började med frukosten och då smällde det till. Kroppen ville inte alls delta i det här, vänster höft (lite oklart exakt vad) gav upp och det gjorde väldigt ont, det var svårt att förflytta sig i köket och plocka fram det ätbara var nästan omöjligt. Men jag andades in och försökte fortsätta tänka på mina medmänniskor, de som betyder mycket för mig och de som jag inte alls förstår mig på, de brukar göra mig sällskap där vid frukostförberedandet. Sen var jag tvungen att sätta mig ner en stund och jag undrade verkligen hur det skulle gå att ens lyckas hjälpa maken ur sängen, och sen var ju planen att duscha honom (och det där att stå dubbelvikt och borsta hans fötter är också i vanliga fall rätt påfrestande) och att byta lakan. Men kroppen skärpte till sig, höften återtog sin vanliga funktion, allt är fixat och jag har hunnit gå en liten promenad också. Så jag är tacksam över att mina vanliga rutiner fungerade, det är inte självklart. Nu ska det kokas ris till laxen med kokosmjölk, ingefära och vitlök.