Dessutom en, för våra förhållanden, lugn natt. Maken vaknade vid två i natt och sen sov han till halv åtta, någon sorts personligt rekord och han sade, väldigt nöjd, vid lunchen att han kände sig pigg i dag och hade inte alls så ont i huvudet som han brukar. vi hoppas. Själv håller jag fortfarande på att ladda för att sortera igenom en av garderoberna i hallen, under våren tänker jag mig ändå. Och citronträdet har fått någon sorts ohyra, inte helt oväntat så här på vintern, men jag får väl ta hand om det.

När jag var ute och gick mötte jag en mamma med en liten flicka. Den lilla var så pass liten att det här med att gå, i sht i overall och kängor, fortfarande var en utmaning, men hon höll mycket stolt i en liten påse, som såg ut att komma från kondiset i trakten. Och så fick hon syn på att det kom en främmande tant på trottoaren, så då ville hon säga ‘hej hej’ och det var så gulligt, jag svarade förstås ‘hej hej’, men då blev hela situationen så komplicerad. Den lilla rara människan ramlade, tappade påsen (som höll ihop iaf) och fick förstås sina små bara händer i gruset på trottoaren, hon grät förstås, och mamman fick trösta så gott det gick. Men den där plötsliga omsvängningen från det lyckliga ansiktsuttrycket när hon verkligen kände sig on top of the world till snubblandet, ja lilla hon, det är livet. Hela tiden i princip.