En mycket tröttande natt blev det, ingen extra tvätt iofs och det var bra. Men kvart över ett väckte maken mig och jag sov tungt just då. Sen kunde jag inte somna om efteråt, jag låg i halvdvala och var så ledsen över att det blev så där. Sen hjälpte jag honom upp vid kvart över fyra och hade väldigt svårt att få till någon sömn efter det också, tio över åtta när mobillarmet lät hade jag förstås somnat ändå, och det var väldigt tungt att sätta fötterna över sängkanten. Självklart ville maken upp då också och sen trodde han att det nog fanns frukost genast. Det fanns det inte. Men jag har tagit mig upp ändå, men det är väldigt tungt i dag. Det är, dumt nog, en väldig besvikelse att det blev ett bakslag i sovandet, jag är så förtvivlat trött, jag har inte ens lyckats kamma mig än. Men jag har tvättat och hängt veckans omgång skjortor och jag har gjort två minimala semlor, som står i kylskåpet. Pågens har vänligt nog bakat små bullar med kardemumma till semlor och Tvåan hade tipsat om det, så jag har fyllt med mandelmassa och grädde och förmodligen lyckas jag få till lite grönsakssoppa också när det är dags. Och i går var jag så glad över att maken var så mycket vaknare nu, men nu sitter han här och somnar stup i ett på förmiddagen. Så det är också ett fall bakåt, känns det som. Nej, i dag är det tungt. Nu känner jag den välbekanta fasan över att gå och lägga mig i kväll igen. Jag hade nästan börjat komma över det och tänkte att sängen är en plats för vila och återhämtning, nu är den känslan betydligt tunnare. Nu känns det som om jag bara ligger där för att vara beredd att hjälpa maken. Och tankarna bara snurrar runt, runt.