Förra vintern kom det ju en förfärlig snömassa ganska tidigt på säsongen och alla snöskyfflar tog slut. När man fyllde på lagret köpte jag en väldigt rejäl, tillverkad i Grythyttan, det kändes tryggt. Sen kom inte särskilt mycket mer snö, så den har stått oanvänd på uteplatsen, men i dag greppade jag den. Först gav jag mig på snövallen mellan gatan och trottoaren och nu hoppas jag att maken ska kunna ta sig in i bilen i eftermiddag. Skyffeln var väldigt effektiv. Sen tog jag mig an bilen och befriande den från en dm snön, delvis frusen dessutom, och passade på att åka och tanka bilen. Kanske kommer det att fungera, jag hoppas. Innan jag lade mig såg jag ett program om demens, olika varianter av alzheimer. Väldigt intressant förstås, hur olika och ändå på ett sätt hur lika det blev. Man följde fyra personer och deras familjer under två år, det här var första delen, så jag undrar hur pandemin sen påverkade. Tydligt var det att alla anhöriga var beredda att göra väldigt mycket, och sen blev det väldigt kaotiskt förstås. En kvinna tog hand om sin nittioåriga mor, men när modern satt vattenkokaren på gasspisen en natt blev det en sorts gräns för det möjliga. En hustru blev alldeles slutkörd och grät hos sin väninna – ‘jag vill inte att barnen ska se mig så här’. Hjärtskärande. Och en del känner jag igen, det där att ha någon typ av hjärnskada är oerhört tröttande för omgivningen, självklart också för den drabbade. Möjligen var det inte ett idealiskt program att se innan sängdags, men jag somnade ändå raskt och har sovit länge och tungt. Det är något av ett mirakel att ha fått sova mer flera nätter, jag kan bara hoppas att den här nya medicineringen fortsätter att ha effekt.