En stund efter maten, när jag funderade på mina matlagningsplaner, ringde det. En vän, som hör förfärligt illa, så där så jag undrade när jag lade på luren hur mycket som eventuellt blev fel av det jag försökte säga. Det är förstås rart att h*n hör av sig, absolut, men en del saker hade vi definitivt olika minnesbild av, men jag lät det passera. Fast när jag lade på var jag lite matt, både av ansträngningen att råma i lagom tonhöjd och att försöka att inte låta mig luras in i krångliga saker. Hur som, jag började laga morgondagens middag, när det ringde igen. En annan, betydligt mer lättpratad vän, som är väldigt social och det var så mycket lättare att prata med någon, som faktiskt hör vad man säger och svarar just på det. Jag hoppas innerligt att behålla hörseln ett tag till. Under andra samtalet lyckades jag göra kladdkakemuffins, som är det traditionella tilltugget till kaffet efter maten på söndagar. Så nu har jag morgonens middag plus två, som ska in i frysen, och så muffinsen också. Det känns som ett bra dagsverke. Kanske lyckas jag hacka mig igenom snövallen i morgon också, en dag i taget, som vanligt.