Tigerliljan's Weblog

En stund efter maten, när jag funderade på mina matlagningsplaner, ringde det. En vän, som hör förfärligt illa, så där så jag undrade när jag lade på luren hur mycket som eventuellt blev fel av det jag försökte säga. Det är förstås rart att h*n hör av sig, absolut, men en del saker hade vi definitivt olika minnesbild av, men jag lät det passera. Fast när jag lade på var jag lite matt, både av ansträngningen att råma i lagom tonhöjd och att försöka att inte låta mig luras in i krångliga saker. Hur som, jag började laga morgondagens middag, när det ringde igen. En annan, betydligt mer lättpratad vän, som är väldigt social och det var så mycket lättare att prata med någon, som faktiskt hör vad man säger och svarar just på det. Jag hoppas innerligt att behålla hörseln ett tag till. Under andra samtalet lyckades jag göra kladdkakemuffins, som är det traditionella tilltugget till kaffet efter maten på söndagar. Så nu har jag morgonens middag plus två, som ska in i frysen, och så muffinsen också. Det känns som ett bra dagsverke. Kanske lyckas jag hacka mig igenom snövallen i morgon också, en dag i taget, som vanligt.

Minusgrader och ganska halt ute, för jag kom på att trots mitt ständiga planerande hade jag missat lite och behövde grädde och buljongtärningar, så jag gick till coop. Samtidigt passade jag på att kolla hur trottoaren ser ut framför huset. Nu kan det iofs ändra sig till i morgon eftermiddag, när det är dags att åka till kyrkan, eftermiddagsgudstjänst på Kyndelsmässodagen. Maken tjatar rätt mycket om det kommer att gå, och jag har lite svårt att veta hur det kommer att se ut i morgon, men jag får förstås skotta bort vallen mellan gatan och trottoaren. Jag köpte ju en väldigt stabil snöskyffel förra vintern, så kanske går det. Men jag kan inte utlova det i dag, och det gör maken lite stressad. Mig också.

Sen händer ju diverse fåniga saker, i går t ex skulle jag slänga lite olika skräp i olika kärl och när jag då skulle lyfta på locket till metallkärlet lyckades jag vrida till vänster lillfinger på ett alldeles oväntat smärtsamt sätt. Det syns ingenting, men det gör fortfarande väldigt ont. Jag har aldrig tänkt på att lillfingret betyder så pass mycket när man ska ta ett större grepp med handen, men det var en ny insikt. Inte heller var det så väldigt lyckat att missa kompostpåsen med tesilen, så att många teblad hamnade utanför. Det tog också en stund att reda upp. Nu ska jag sätta mig med helgnöjet, SvD och dödsannonserna.