När vi var uppe vid tre var det fortfarande grönt ute, men sen började det. Det snörar fortfarande och är väldigt vitt utanför fönstren. Maken är duschad och dessutom nyklippt. Jag vet inte precis om jag blev inspirerad av Mandelmanns, hon klippte honom med sax och jag har klippmaskin. Det var dags iaf här, även om det inte är särskilt varmt i snöfallet. Jag är tacksam att jag ändå gick ut i går, för i dag är det, ur mitt perspektiv, tydligt innesittarväder. Jag bytte förstås det smärtstillande plåstret också, jag vet förstås inte om det är det eller kombinationen med den där tabletten-under-tungan (som gick relativt smidigt igår kväll, jag vet inte om det berodde på min energiska pedagogik), men jag har larmet på till 04 och om maken behöver gå upp innan, så väcker han mig och det är en oerhörd förbättring för både honom och mig. Att han tydligen nu kan urskilja och vakna av sin kissnödighet, så väldigt mycket bättre. Och att jag kan sätta larm på 04 och inte 01.20 är också väldigt mycket bättre. Jag är förstås orolig att det bara ska vara tillfälligt, tre års kämpande är inte borta ur medvetandet så snabbt. Men än så länge är jag tacksam för den dag jag har, vi ska äta lax med vitlök och kokosmjölk, gott och snabblagat.