Den lovade solsken mer eller mindre hela dagen och så snö hela dagen i morgon. Jag tog min lilla, verkligen lilla, promenad ändå. I dag räknade jag stegen och det lev inte mer än 2000, men jag tänker att det är bättre än inget och jag får frisk luft. Senare i vår ska jag ta en lite längre sväng, men så här får det vara bra. Jag ska börja koka ärtsoppa snart och jag försöker ta det lite stillsamt. Maken har ju fått en ny tablett, som verkar fungera för nätterna, men problemet är att det är en liten tunn smaklös tablett, som ska smälta under tungan. Det är en obegriplig tanke för maken. Han protesterar vid blotta tanken, han kan ju inte se den om han får den i munnen, han tror verkligen inte att det finns ett utrymme innanför tänderna i underkäken, han måste absolut prata om det här när jag har lyckats peta in den i munnen på honom. Jag bönfaller honom att bara stänga munnen och vara tyst i två minuter, så är det klart sen, men nej, det går inte. Jag försökte förbereda kvällens aktivitet i dag vid frukosten, men det var som att tala med en utländsk vägg. En del saker blir bara så underliga. Det var ungefär lika konstigt i morse, han hade varit i badrummet och efter en halvtimmes stund under det varma täcket, kände jag att det var dags att gå upp och duscha, men det betyder förstås att maken måste gå till badrummet och jag försöker säga – ‘du var där för en halvtimme sen, nu är det min tur’, men det hjälper inte alls. Han ska upp. Och sen sitter han en kvart på toa utan minsta resultat, men jag är ju blockerad. Ja, jag blir oerhört irriterad över att han inte kan lyssna på vad jag säger, och han säger att han kan verkligen inte veta. Jag väser – ‘men det kan jag’, men det tror han ju inte på. Så vardagen här har sina utmaningar. Jag vet att jag borde bara lugna mig, men nu är det så här. Jag är trött.