Något annat hade jag inte väntat mig heller, men jag längtar efter mer ljus. Maken ville lyssna på musik på eftermiddagen och det fungerade bra, så han var nöjd. Och plötsligt hörde jag att det ringde, en god vän som jag inte pratat med på länge. Först delade vi minnen av en mycket åldrig bekant, mer vän med min goda vän, men jag kunde bidra med ett fint minne när ett antal vänner blev hembjudna till honom och den nyss avlidna hustrun. Det var så oerhört generöst, en vackert dukat bord med en underbar azalea mitt på. Sen pratade vi länge och det var så trevligt att höras vid, jag är dålig på det själv, så jag blev så tacksam över det här samtalet.

Jag blev också väldigt nöjd över att jag lyckades tvätta en maskin, som jag i går insåg att jag inte skulle få plats att hänga någonstans, men nu är det klart. I går ringde f ö Yngste också en lång stund, det är roligt att dela lite av hans liv, så olikt våra förstås. Jag tittar fram emot veckan också, jag lyckades få ihop en matlista i går, och det är alltid underlättande. Och nu är det snart februari, inte för att februari är så himla hejsan, men det är en kort månad och vecka åtta är alltid en vändpunkt. Den där hundradagarstunneln av mörker, som jag tjatar om, är ju över då, typ.