Vi har inte tidigare haft kontakt mer än skriftligt, en effektiv och bra kvinna. Hon kommer att skriva ut en munsönderfallande medicin att tas på kvällen och ett smärtplåster. Och den där medicinen, som avlastningen ringde i panik om, ska öht taget inte tas. Ha! säger jag. Så nu känns det lite hoppfullt igen och hon hade räknat ihop vätskan jag specificerat, och hon tyckte det var helt ok, väldigt lättad över det också. Sen är det bara det där med den nya medicinen, den sönderfallande, hon trodde att den kunde finnas i morgon på apoteket. Jag ska se om Äldste (som jag tror fortfarande har någon sorts fullmakt efter pandemin) kan hämta ut och vidarebefordra till boendet, annars kommer jag ju inte alls i väg på min avlastning. Å andra sidan tänker jag, brutalt, att det är ju faktiskt boendets problem de här dagarna, så i värsta fall får det avvakta tills fredag, när jag är hemma igen. Och jag är väldigt lättad att jag har dagens mat stående på diskbänken, och ingen snö har vi heller.

Annons