Tigerliljan's Weblog

Den där hyllan i badrummet får vänta ett tag till. Nu har jag samlat ihop övrigt skräp och burit ner till sopkärlen på gården, inklusive tidningskassen, där de som låg i botten var två månader gamla. Jag har något vagt minne att jag tänkte göra det inför förra avlastningen, men det blev inte av. Men nu är det gjort. Och jag bestämde mig till slut för att jag avvaktar med den där nya medicinen tills jag kommer tillbaka. Det kändes orimligt att jag skulle börja härja med Äldste och överlämna makens id-kort till honom och sen behöva få tillbaka det till fredag igen, nej, det får gå så här. F ö kan jag notera att jag skulle ha munskydd (ja, jag hade med ett i fickan) men att maken tydligen får röra sig på avdelningen. Och hans favoritkamrat verkade vara där, hans namn fanns åtminstone på en dörr som var stängd. Jag hoppas för makens skull, det är trevligt att ha någon att prata med och det är inte alldeles självklart med övriga på avdelningen. Sen var det en annan sak att han klagade på tv-kanalerna för mig, men jag sade brutalt att det får du ta med personalen, jag vet inte hur deras tv-utbud fungerar.

Om min planering håller så kommer jag att lägga mig väldigt tidigt och då kunna ta mig upp i gryningen, noga räknat före gryningen, för den infaller väl strax före soluppgången och den händer inte särskilt tidigt. Jag tänker mig att ta ett glas juice och en ostmacka innan jag åker, för jag får frukost när jag kommer fram. Det är tanken så här långt, och om det fungerar, dvs om det inte blir snöstorm, så kommer det att vara bättre så här. När maken var installerad åkte jag och handlade, scanningsystemet låg lite nere. Antagligen hade någon av de raska männen, som sysslar med installationen av mer el i det pågående nybygget, klippt av någon ledning. Fast man kunde ta en på ställningen före kassorna, så det fungerade ändå. Nu ska jag titta på min hittills tomma lilla väska och ta med mig ett eller annat klädesplagg och tandborsten också.

Vi har inte tidigare haft kontakt mer än skriftligt, en effektiv och bra kvinna. Hon kommer att skriva ut en munsönderfallande medicin att tas på kvällen och ett smärtplåster. Och den där medicinen, som avlastningen ringde i panik om, ska öht taget inte tas. Ha! säger jag. Så nu känns det lite hoppfullt igen och hon hade räknat ihop vätskan jag specificerat, och hon tyckte det var helt ok, väldigt lättad över det också. Sen är det bara det där med den nya medicinen, den sönderfallande, hon trodde att den kunde finnas i morgon på apoteket. Jag ska se om Äldste (som jag tror fortfarande har någon sorts fullmakt efter pandemin) kan hämta ut och vidarebefordra till boendet, annars kommer jag ju inte alls i väg på min avlastning. Å andra sidan tänker jag, brutalt, att det är ju faktiskt boendets problem de här dagarna, så i värsta fall får det avvakta tills fredag, när jag är hemma igen. Och jag är väldigt lättad att jag har dagens mat stående på diskbänken, och ingen snö har vi heller.