Det är enda sättet att beskriva det på. När jag skulle lägga mig brukar maken ju sova, men inte i natt. Han var vaken och hade väldigt ont. Och en kort sammanfattning av natten är att det varit rätt förfärligt och jag är inte receptarie eller särskilt kunnig hur man kan blanda medicin, i sht när man har så mycket som maken har. Men efter ett tag tänkte jag att senast han var på avlastning hade han haft förfärligt ont en natt och en liten människa hade då traskat i väg och sen givit honom en alvedon. Så jag tänkte där i natt att då kan jag kanske också göra det, så jag gick upp och rotade fram en alvedon. Jag vet inte om det hjälpte alls, men vi var uppe i badrummet rätt många gånger och så fort jag slumrade till, så väckte maken mig igen. Nåväl, efter halv sex somnade vi väl lite båda, så det blev en sen morgon. Jag bestämde att vi hoppar över duschen här på förmiddagen, för varken maken eller jag är i form för denna extra ansträngning. Och jag tänkte att jag försöker ändå ringa vårdcentralen för att kanske få tag på en levande megdicinkunnig människa, som kan ge mig råd. Och den automatiska rösten sade, till min stora förvåning, att man skulle ringa tillbaka om tio minuter och det gjorde man också. Jag fick prata med en väldigt bra sjuksköterska, som dels förklarade att eftersom maken äter trombyl, så ska han inte äta ipren, och det var rena slumpen att jag inte valde det i natt. Hon förklarade också att jag kan höja hans vanliga smärtmedicin om det blir besvärligt, men att jag måste hålla koll på tidsintervallet. Och läkaren ska ringa mitt på måndagen, så jag tänker – mitt i min trötthetsdimma – att jag ska klara helgen ändå. Det är väldigt besvärligt för maken. Vi är slitna här och nu.