Nog var det lite exotiskt, men det fungerade ungefär som vanligt ändå. Vad nu ‘vanligt’ betyder numer. Jag kom fram i god tid och gick till den där ostbutiken, som Tvåan handlat goda ostar i före Jul. Jag hade, trodde jag, kollat i förväg att det var öppet genom att titta på fb, men det betydde ingenting. Det var mörkt och låst. Sen när jag kom hem skrev jag till Tvåan, men hon hade kollat på instagram (som jag inte nyttjar) och där hade det stått i slutet av december att han sålde ut ostar och kanske skulle han inte öppna igen i januari. Så gick det med det. Med affären med underkläder hade öppet iaf, och jag hittade två nya bh:ar, så det var ju lyckat ändå. Och jag hann i god tid till mammografin. Lite lätt ångest är det ändå att gå in genom porten till sjukhuset, men väl inne är det rätt konstigt. På den tiden maken låg där, då för arton år sedan, hade man en stor tom golvyta där man kom in och den är numer rätt ombyggd. Det är nästan svårt att hitta den där korridoren man ska ta, men jag lyckades och satt en stund i väntrummet och sen var det min tur. Om man hade varit lite före i schemat, så hade jag kanske hunnit med ett tidigare tåg, men nu blev det inte så. Då hade jag å andra sidan tid att fika lite och i lugn och ro köpa min biljett hem i mobilen.Sen stod jag på stationen och väntade och det kom in ett tåg söderifrån och så avgick det igen, dvs halva tåget stod kvar och den halvan var mitt tåg, som skulle gå tillbaka söderut, så det fungerade och jag var ju då i god tid så det var inga problem att få sittplats. Jag pluggade in hörlurarna och lyssnade på Louise&Julias podd. Jag hade all möda i världen att inte skratta högt, det var ett gammalt avsnitt där Julia fick ett besök hos ett medium i födelsedagspresent av Louise. När mediet påstod att ärkeängeln Mikael stod där och var hennes kontakt, så bröt jag nästan ihop. Men det gällde ju att försöka hålla ihop sig, för de två allvarliga unga kvinnorna mitt emot hade förmodligen ett seriöst samtal. Iofs var det väl rätt seriöst när de, L&J alltså, senare kom in på det här med skönhetsingrepp. Louise hade lyssnat på någon, som lagt 17 000 på sitt ansikte. Det gällde ju att satsa på kvalitet och sen sade ju folk i omgivningen att man såg så fräsch ut. Louise tyckte inte det var värst 17 000. Jag kunde bara hålla med där jag satt. Och i dag var det ljust en kvart och jag tänkte att jag kunde börja plocka upp maskor till ärmhålet i makens slipover, men så ljust var det inte. Jag satsade på att rensa i kylskåpet i stället, det har inbyggd lampa, så det går också när det är skumt. Och jag koncentrerade mig på de där två lådorna jag har frukt och grönt i. Längst in hittade jag två äpplen som passerat bäst-före för mycket länge sen. Sen blev jag, som vanligt, irriterad över all denna mängd lökskal, som dräller i den lådan. Jag vet inte precis om det var ett genidrag, men jag tog en plastlåda och lade ner lökpåsen i. Då blir det enklare att bara plocka upp den och tömma ut eländet. Det är ungefär så produktiv jag varit i dag. Ärtsoppan ska värmas, jag ska gå till apoteket och hämta fjortondagarsmedicinen till maken och så, om jag orkar, ska jag skriva en sammanfattning till läkaren om hur hans senaste medicin fungerat. Jag är lite osäker på hur pass bra den varit, men kanske ska man ge den mer tid.