Att få sitta ner känns som en lättnad. Maken är duschad och ligger och vilar. Tvätten är klar, köttfärssås till i morgon (och ytterligare fyra middagar) står och puttrar på spisen och dagens Janssons frestelse står i ugnen. När maken fått tvåmedicinen åker jag en halvtimme och hämtar den färska skinkan, som jag ska salta in. Och en bit av den kapar jag av och tillagar i lergryta för att frysa in ett par middagar. Jag insåg att den där vita plasthinken som jag haft till skinkan i så många år, nog inte får plats i vårt nya kylskåp. Jag skickade efter en rostfri bunke, som jag hoppas ska fungera. I går kom den och när jag hämtat den och åkte hem såg jag en snabb skymt av Äldste, som var på väg åt andra hållet. Jag blev så glad ändå.

Annons