Det är inte helt enkelt. Det här med att vackla upp varannan timme på nätterna tar rätt mycket på ork och tålamod. Fast i går greps jag av någon sorts inspiration, som gör det hela lite bättre. Jag införde nån sorts draglakan i makens säng, så jag slipper bädda om så mycket. I dag köpte jag tre stora vita badlakan på Ikea, som jag just nu tvättar för att sen köra i torktumlaren, minsann. Att jag inte tänkt på det förut är lite konstigt förstås. På sikt hoppas jag att makens nyaste medicin ska hjälpa honom, och om den inte gör det är vi utlovade remiss till specialist, men det kan ju dröja och det gäller för mig att försöka hålla ihop. När jag ändå var ute och åkte, så tog jag en sväng förbi brevlådan hos Äldste och lade varsitt paket till minsta sondottern som fyllde år i går och så ett symboliskt till svärdottern, som fyller i dag. Jag tänker att lite överraskande choklad (med apelsinsmak) kanske kan vara uppiggande. På vägen dit missade jag lyckligtvis ett rådjur. Jag blev lite förvånad över att de är så pass stora och så här års väldigt grå, smälter in perfekt blev små avlövade träd.
december 7, 2022
december 7, 2022 at 6:27 e m
Det finns skydd att ha på kroppen, från små inlägg till persedelersättande. Hygieniskt direkt där det behövs och spar tvätt. Skrivs ut av vårdcentral. Just nu föreslår vårdpersonal här ännu mer saker men jag tvekar.
december 8, 2022 at 10:41 f m
Jo han har nattetid skydd, men det räcker inte. Och går upp varannan timme, så det är ett mycket reellt problem här sedan 2,5 år.
december 8, 2022 at 11:41 f m
Det räcker inte här heller trots genom åren gradvis ökande skydd och vi står inför diskussioner om andra åtgärder som känns lite obehagligt.
december 8, 2022 at 11:59 f m
Det är en ständig kamp, det där.