När det äntligen blir morgon, det är en lättnad. Jag hade ju svårt att sova sista natten borta, för jag vaknade en gång i timmen och tänkte på att jag skulle snart vara hemma igen. Och nu har jag tagit mig igenom natten här, jag har varit uppe varannan timme och nu är maken duschad och allt som behövde tvättas är klart. Maken är nöjd och vilar lite före maten. När han har varit på avlastning är han alltid så trött eftersom han behöver vila, men han kommer inte ihåg det själv, och ingen där hjälper till med det. F ö var det ju karantän på rummet som gällde när han kom på måndagen (inklusive munskydd för mig), men sen hade man hävt det på tisdag kväll. Antagligen tar jag nätkontakt med vårdcentralen på måndag, för den här senaste medicinen, som skulle göra nätterna enklare, har inte haft särskilt mycket effekt och jag tycker i all enkelhet att det borde ha hänt något på en och en halv månad.

Annons