söndag, 6 november, 2022


Så lever man väl egentligen alltid, något annat är nog inte möjligt. Men i den mörka årstiden är det för mig extra tungt. Någon frågade om det har blivit bättre med sömnen i den nya sängen, och ja tack, jag skulle säga att kvaliteten är bättre, men kvantiteten är fortfarande inte så hejsan. Men det är nu som det är, och jag försöker ha någon sorts planering för veckan framåt. I morgon ska jag tvätta, baka limpor, göra en sorts köttbullar med tomatsås och äntligen plantera ljung i de stora krukorna på uteplatsen. Sen är det veckohandling på tisdag och tandhygienisten på onsdag. Har jag tur lyckas jag få till rekond för bilen på torsdag. Sen kan det förstås bli annorlunda med det mesta.

I morse kände jag att jag gärna hade legat kvar en stund till i min bekväma säng under det alldeles lagom varma täcket, men jag insåg att tiden gick så jag tog mig upp. Vi kom iväg till kyrkan i god tid och lite duggade det, men jag fick snabbt ihop rullstolen även om jag lyckades klämma ett finger, men jag får väl se det som att jag lär mig av misstagen. Vi hade innan funderat, vi var ett fåtal i går och tänkte att det kanske blir likadant i dag, men det var feltänkt av oss, ungefär fyra gånger så många som i går. Och sen efteråt greps maken av tanken att det vore lite roligt att fika med dom andra, när han nu inte behöver stå. Han var nöjd efteråt. Och dagen här har varit mörk, tända lampor hela dagen.