Nu står den på diskbänken, tanken var att jag skulle gjort den i går, men bättre sent än aldrig. Och det är gott iaf. Jag har förresten fortfarande inte riktigt vant mig vid att det blir mörkt tidigare nu, det är förstås höst och det där uttrycket jag lärde mig för några år sen ‘hundradagarstunneln’ är så tydligt. Den började ju nyss, så där femtio dagar före vintersolståndet. Det är klart att jag är tacksam varje ny morgon, men i natt var det inte en av de lugnare nätterna och jag kände så tydligt vilken skillnad det är. När jag är borta på avlastningen, så vaknar jag någon gång varje natt, jag har drömmar där jag ska göra konstiga saker, hamnar i hotfulla situationer och så. Det är obehagligt, visst, men jag behöver inte gå upp och det är stor skillnad. Jag måste försöka få till det här med att vila middag, som farföräldrarna gjorde. Det känns så slitsamt och jag vacklar mellan att tycka att det är på riktigt arbetsamt och å andra sidan att det kanske är jag som är överkänslig. Jag vet inte längre, men en dag i taget då.