En sån här grå dag, med regnet i går i färskt minne, känns det verkligen att vintern kommer att hända. Förra året var jag lite sent ute och försökte hitta fårskinnstofflor när vintern hade kommit. Jag kunde inte hitta några alls, dom jag ville ha var slut. Nu tittade jag förra veckan, men hade någon sorts optimistisk livsinställning att det kanske inte blir så farligt. Men i dag är optimismen betydligt lägre, så nu har jag skickat efter ett par. Och man kunde få leverans till en sån där box i kvarteret bredvid mig.

Dagen startade rätt uselt på olika sätt, men det har blivit bättre. Och jag bad maken om förlåtelse för att jag var otrevlig, så dumt av mig. Jag tänker på någon som hjälpte mig i början av makens sjukdom. Han sade ‘du ska inte slå på dig själv när du inte orkar, du kommer att säga – ditt jäkla ben’. Men du hade fel, min vän, det har jag inte sagt. Benet är så klart att det är sjukdomen, men huvudet, det där arbetsminnet som är så väldigt bräckligt, och när plötsligt saker hakar upp sig, det är mycket värre att behålla lugnet där. Det äter mig inifrån.

Annons