Jo då, det regnar. Kanske inte dom där 100 mm, som man pratade om igår, men ändå. Vi begav oss iväg mot ortopeden fem mil bort, när vi hade ätit en enkel soppa och trots min ambition var vi lite sena, men jag körde på i regnet och sen hade vi tio minuter till godo, när vi var framme. En väldigt omtänksam vän stod där vid porten med ett paraply och tog in maken och rullstolen i entrén. Ja skulle försöka hitta parkering, men jag lovar, det fanns inte en enda plats, inte på gatan utanför parkeringen heller. Men jag greps av inspiration och ställde mig tvärs över gatan på den rymliga parkeringen utanför polishuset, där vi ju var för id-kort förra veckan.

Sen kunde jag ta rullstolen och traska bort till ortopeden. Samma servicesinnade man som för två år sedan, han fixade snabbt en ny ortos och bytte kardborreband på den gamla, som vi också fick med oss, så nu känns det bra. Fast när han sade att om det var problem, så var det bara att ringa. Så ser det verkligen inte ut, när jag har försökt, men det borde vara så.

Hemfärd. Jag lämnade maken i rullstolen i entrén och gick ut i regnet och hämtade bilen. Inte så enkelt, visade det sig. För plötsligt var det flera transporter som stod vid porten för att hämta folk i rullstolar. Bra så, men chaufförerna blev väldigt provocerade av att min lilla bil stod där och att jag faktiskt tänkte köra fram och hämta någon där. Kan du inte läsa, skrek en man, och pekade på skylten med taxizon, och en annan hytte med näven och en tutade. Ja ja, så enkelt är det inte, trots vad myndigheterna ansåg när man avslog parkeringstillståndet. Jag ska leta reda på det där lagrummet man hänvisade till att man har rätt att stanna för att släppa ut och ta in en person i bilen.

Annons