Det är klart att jag förstår att mina olika kontakter med med vård och byråkrati är rätt obetydliga trassligheter. Men jag är lite sliten och tycker att det finns väldigt mycket som kunde vara enklare och smidigare i samhället. Och jag blir lika förvånad varenda gång jag läser om människor som lyckas svindla vård och omsorg på miljoner. Jag lyckas inte ens få en fotortos utbytt.

Sen gjorde det inte livet lättare att natten inte blev så vilsam heller. Varenda kväll när jag står där och tittar i spegeln och ska borsta tänderna, så suckar jag lite och tänker att det blir nog morgon ändå, även om natten kan bli besvärlig. Och jag vet att maken är instängd i sin smärta och sin ovilliga kropp sedan snart 18 år, men jag har stått där bredvid exakt lika länge och slagits med byråkrati och dumhet och stundtals varit lite utmattad och man vänjer sig inte, iaf har inte jag gjort det.