Tigerliljan's Weblog

Möjligen tar jag tag i koftan i morgon. I dag kunde jag inte riktigt motstå, det slutade med att jag torkade köksgolvet iaf. Jag håller hyfsat rent från smulor och fläckar annars också, men det där att torka blir ett lite större projekt. Vi har ju numer svärföräldrarnas matsalsmöbler i köket, stabilt och trevligt och man kan vid behov lägga i två ytterligare skivor i bordet. Stolarna fungerar bra, i sht när jag skaffade extra dynor, mycket bekvämare. Men dom är tunga och man kan inte bara lägga dom uppochner på bordet, för då ramlar sitsen ur. Så jag får lägga dom på golvet i något av dom andra rummen och så får jag dammsuga bort allt dammet från möbeltassarna och sen då torka köksgolvet. Nu är det gjort. Men jag tittade runt i bostaden i allmänhet och tänker att jag borde städa lite mer. Plocka undan och så. Den som lever får se.

Eller snarare, vad jag önskade var rutin. Promenaden. Väldigt länge sen jag fick till det. Men i dag var det faktiskt lagom varmt och jag klämde in lurarna i öronen och satte på Louise & Julia, och bitvis var jag tvungen att stanna och bara fnissa klart. Jag mötte tack och lov ingen när jag stod där och fnissade okontrollerat. Biten när lilla dottern inför gäster, som inte själva har barn, börjar pedagogiskt förklara för sin mor hur man ska bajsa på bästa sätt (dottern är tre) var helt underbar. Och bortsett även från det, var det bra att komma ut lite. Jag hade tänkt ha som projekt att tvätta köksgolvet, men jag lade ner det. En annan dag är också en dag. Och sen ringde Tvåan och hade just testat positivt för covid19, väldigt trist på alla sätt. Hon kände sig omotiverat skyldig med tanke på att hon i går och dagarna innan umgåtts med både Yngste och Äldsta. Ja ja, kommer det så gör det.

Sen fick jag meddelande att någon jag känt många år gått ur tiden. Hon var en av de få som fortfarande kunde relatera till min bror och min mycket älskade svägerska. Och så hade hon hembygdens dialekt, nu långt borta. Tidigare var hon en entusiastisk och duktig fotograf, långt innan vi alla kunde ta raska bilder med mobilen. Och jag hade ansvar för lite text, som det skulle vara bilder till, så jag frågade henne och jo, hon hade en bild vi fick använda. Jag minns inte riktigt nu, men det var tekniskt komplicerat att få till det, men det gick. Och självklart vet ingen som ser vare sig text eller bilder i dag var det kommit ifrån. Som det heter i Murder in the Cathedral – when we were all friends, you and I and the king together. Så mycket tid, så mycket oväntat. Jag önskar min vän god vila till uppståndelsen.