måndag, 8 augusti, 2022


Det var länge sen jag var på biblioteket. Kanske skulle jag gå dit och försöka hitta gladlynta böcker, som slutar bra helst. Nyss läste jag en essä om en bok av Tolstoy om en man som (förstås) levde ett alldeles självuppoffrande liv, och jag är inte riktigt säker på att jag klarar skildringar av allt detta ädelmod och imitatio Christi. Här andas jag in och försöker hålla blicken på min Herre, men jag förnekar verkligen inte att det händer att tröttheten är stor ändå. Jag vet att det är en del av den mänskliga existensen, så ett steg i taget. Ibland tänker jag på saker som folk säger, antagligen utan att tänka kanske, eller också är dom helt enkelt bättre och starkare än jag.

Ändå. Jag sitter här och tittar på regnet som vräker ner. Så här dags hade jag tänkt att jag skulle starta bilen för att åka iväg på avlastningsdagarna. Nu har jag lagt tillbaka makens kläder, som jag lade på blommiga soffan i går. Och jag tänker att visst klarar jag det här, jag är lite sliten det medger jag, men vi hade ju många veckor i lockdown. Och just det, vad är det som säger att det inte blir samma sak igen? Det kan väl komma en ny variant om fyra veckor, som sprider sig som eld i gräset, den också. Och så sitter vi här och tillhör den sköra gruppen igen. Vad som, oresonligt nog, stör mig är att när hon ringde där i morse, så var det ganska självklart att det skulle ställas in, men det var liksom jag som skulle ta beslutet. Jag tänker att det rimligen är ett medicinskt betingat beslut och då borde det inte vara min sak. Det är iofs ingen skillnad, men jag sitter här och är trött och ledsen. Kanske känns det bättre om en stund. Maken är nöjd iaf, han slipper ju fundera på den där medpatienten som är så orolig och går runt och sliter i andras dörrar. Det är förstås jobbigt. För min del hade jag hoppats på nätter då jag inte behöver gå upp två gånger och då jag inte har ansvar för någon annan, men nej, inte den här gången.

När jag stod där och flätade håret i morse, utan glasögon, så ringde mobilen. Jag tittade lite suddigt och det var ett långt nummer. Jag hann tänka att det var ett sånt där från Mauretanien eller så, men sen såg jag, trots dimman, att det lokala riktnumret fanns i mitten, så jag svarade. Det var avlastningen, man har f n covid19 på avdelningen. Efter en stund kom vi förstås fram till att ställa in den här gången. Maken var förstås belåten, jag bara konstaterar. Jag betydligt mindre. Jag är lite sliten, jag hade verkligen sett fram emot olika planer vi hade. Inte minst det där att kunna sitta på balkongen hos goda vännen och kunna se perseiderna, kanske. Här är synranden smalare på många sätt. Och att få sitta och prata, bara det, och det är inte så bara. Och vad vet jag, det kan ju vara lika illa nästa gång, men nu ska jag inte tänka på det. Jag är ledsen.