Tigerliljan's Weblog

Egentligen gick jag här i dag och tänkte att jag skulle ringa en god vän och sen ringde hon här på kvällen. Vi hade ett ganska långt samtal, lite uppdatering om oss själva och vänner. Hon undrade dessutom om maken och jag ville hälsa på i deras sommarhus. Det vore väldigt roligt, men det är ju det här med makens nu så påtagliga svårigheter. Jag vet verkligen inte om jag vågar ge oss i väg och ha två trappsteg när vi kommer fram, vi kom överens om att jag funderar lite vidare och så hörs vi om tio dagar kanske. De hade förstås kunnat åka till oss i stället, men det fanns en begravning i deras planering, som nog gör det lite svårt. Men det var fint att talas vid, en kvinna med förmåga att förstå. Jag är så tacksam för henne och mannen.

Betydligt svalare i dag, regnet började i går kväll, men ingen åska lyckligtvis. En vän lade upp en bild på en katastrof som blev resultatet hos dom. Men här är det vanlig fredag, dvs jag har duschat maken, bytt lakan och väntar på första tvättmaskinen. Lax med saffranssås sen, tänker jag.

Sen händer det också att jag tänker framåt. Nästa sommar t ex. Och jag är helt medveten om att det är långt till dess och att alla planer kan ställas på huvudet lika fort som en gris blinkar, men ändå. Jag sade till någon vi känt länge att det är ytterst osäkert om maken kommer att vara med nästa år, och den här vännen sade omedelbart och ogenomtänkt att självklart kommer han nästa år också. Hans deltagande är ju i högsta grad beroende på vad jag orkar och förmår. Att det gick, nätt och jämnt, i år berodde ju på min planering och alla detaljer som ska till. Sängförhöjningen var bara en mycket liten detalj. Det här att med viss osäkerhet få gå upp två gånger per natt och aldrig vara säker på att det går bra ändå och hans långsamhet i alla situationer, det nöter rätt mycket mer än vad man förstår utifrån. Och det är förstås lätt att lägga det på mig, det är klart att ni kommer, ja hur pass klart är det? Den här gången fanns vår tålmodige vän där och hjälpte mig med rullstolen, men jag kan, med viss erfarenhet, verkligen inte räkna med att någon annan än jag har ansvar 24/7 och det nöter på mig, även om det tydligen inte går att förstå. Det är inte utan att det lägger mer press på mig, jag borde tydligen orka mer än jag gör.