lördag, 4 juni, 2022


Det är inte helt lätt att hantera vår situation, jag är nog inte från början ens en människa med väldigt stort tålamod. Jag kunde tycka att det här att fostra barn var en utmaning, men då tänkte jag att det blir bättre sen, dom växer upp. Och det har dom gjort, till fantastiska och mycket avhållna personer. Men problemet med min situation med maken är ju att det aldrig kommer att bli bättre. Så fort han har mer än en sak framför sig, eller om den saken innefattar att gå i trappor, så kommer han att hetsa upp sig till oanade höjder. Aldrig att han kommer att tänka att han klarat annat, att jag under så många år funnits där och ordnat och fixat. Aldrig. Paniken slår till och han blir helt omöjlig att diskutera med. För mig blir det alltid en känsla av att inte räcka till, han kan inte ens minnas att jag finns där. Alltid. Det är så sorgligt. Men jag kan inte göra så mycket åt det. Nu sitter jag på uteplatsen med ett glas vitt vin och vi har nyss bett aftonbön via telefon med ett antal kära vänner, som alltid på lördagskvällen. Bra så. Jag kan inte ens förändra mig själv särskilt mycket, men jag andas långsamt nu.

Tyvärr en där jag, trots försök att undvika det hela, hamnar i stor irritation. Vi har nu framför oss morgondagens högmässa, som vi har enats om ska firas kl 18 i närmaste kyrkan, eftersom man har konfirmation i den där vi brukar gå. Det betyder mycket folk, många bilar och en längre gudstjänst än vanligt, så maken vill inte, det blir så många knepigheter för honom. Bra så långt, jag är med. Det är ju jag som föreslagit det alternativet. Men sen är det måndag, som råkar vara både nationaldag och Annandag Pingst, en helgdag som avskaffades 2005, men den finns ändå liksom. Då har man högmässa kl 10 i vanliga kyrkan. Inga problem, tycker jag. Men maken blandar ihop det med allsångskvällen man ska ha med medförd kaffekorg vid 18. Det vill han inte, ok, men då tror han att han måste ha med kaffe till kl 10 och det blir väldigt snurrigt. Och sen bekymrar han sig för söndag den 12:e också, och den här veckan ska vi åka till Tvåan där äldste dottersonen ska ta studenten med ett mycket begränsat firande och det blandar han också in. Allt blir väldigt rörigt och jag säger bara – ta en sak i taget och försök lita på mig. Men det går inte. Jag blir väldigt ledsen över det här misstroendet, han kan inte hjälpa det, nej visst, men jag gör hela tiden så gott jag kan och ändå räcker det aldrig.

Fåglarna kvittrar och jag har äntligen fått till sommarplanteringen i mina stora krukor. Det ser likadant ut som alla andra år, nästan iaf. Och jag lyckades äntligen plantera om citronträdet, hur det nu ska gå. Nästa vecka ska jag komplettera med lite kryddor, som dog under vintern och så tänker jag satsa på en tomatplanta också, inspirerad av Yngste, som förra sommaren odlade på sin balkong. Tanken är att jag ska promenera och köpa jordgubbar i eftermiddag, kanske en ask hallon också.