Det som ibland blir väldigt ansträngande med makens problem är förstås det här att det är så svårt, nästan omöjligt, för honom att kunna komma ihåg i vilken ordning man hanterar rutiner. Ofta har han inte så bra koll och det vet han om. Men ibland tänker han att han har full koll och så är det nog inte. Men han kan vara väldigt övertygad och då tar det en stund innan vi hamnar på rätt spår igen. Det är jobbigt. Och sen har vi problemet att han har svårt hålla uppmärksamhet en hel mening, när vi pratar. Han kan rätt ofta tappa halva meningen och då blir det förstås svårt. Å andra sidan om jag börjar berätta nånting, så frågar han omedelbart vad som är slutet på historien. Det känns rätt stressande. Och om han har ätit klart, så är det nästan som när översten ätit klart på regementet, alltså då reser man sig upp. Det är knepigt för oss båda, men för mig känns det som att jag inte har någon att prata med. Så i dag på lunchen, när Äldste dök upp med sin matlåda, blev jag så tacksam på många sätt. Det kändes plötsligt som en normal dag.