onsdag, 25 maj, 2022


Det som ibland blir väldigt ansträngande med makens problem är förstås det här att det är så svårt, nästan omöjligt, för honom att kunna komma ihåg i vilken ordning man hanterar rutiner. Ofta har han inte så bra koll och det vet han om. Men ibland tänker han att han har full koll och så är det nog inte. Men han kan vara väldigt övertygad och då tar det en stund innan vi hamnar på rätt spår igen. Det är jobbigt. Och sen har vi problemet att han har svårt hålla uppmärksamhet en hel mening, när vi pratar. Han kan rätt ofta tappa halva meningen och då blir det förstås svårt. Å andra sidan om jag börjar berätta nånting, så frågar han omedelbart vad som är slutet på historien. Det känns rätt stressande. Och om han har ätit klart, så är det nästan som när översten ätit klart på regementet, alltså då reser man sig upp. Det är knepigt för oss båda, men för mig känns det som att jag inte har någon att prata med. Så i dag på lunchen, när Äldste dök upp med sin matlåda, blev jag så tacksam på många sätt. Det kändes plötsligt som en normal dag.

För att vara jag. När jag hade duschat och stod där med morgonbön och grötkokandet och när tandhygienisten ringde och undrade om maken ville ha en akuttid, så tackade jag artigt nej. Dagens små sysslor pockade på uppmärksamhet ändå. Så nu har jag en limpdeg som i första vändan ska jäsa minst till halv två, jag har köpt minipetunior, randiga i vitt och cerise, i stekpannan finns det tre middagar saltimbocca och snart ska jag rensa räkor till maten.

Sen har jag noterat att statsministern haft en brosch med lilla riksvapnet på sistone och jag har tänkt att det finns en någonstans här i hemmet, inte riktigt så piffig, för hennes ser ut att ha stenar runt kanten, men i går öppnade jag en liten låda och där låg vår. Lite trött kanske, och jag vet inte var den kommer ifrån, men nu får den väl bo på min svarta linnejacka.