Inte helt oväntat somnade jag en stund i fåtöljen. Och sen tar det en stund innan jag känner att jag är på gång igen. Men jag fortsätter sticka på förstås, jag satt en stund på den inglasade balkongen, men det blåste rätt mycket, alltså ljudet var störande. Det var lugnt annars.
Ibland slår ju tanken på hur konstigt det här med tiden egentligen är. I går när jag stod och borstade tänderna började jag räkna. Min mamma fick sin stroke när hon noga räknat var ett år yngre än vad jag är nu. Hon blev högersidigt förlamad och tappade i princip talet. Det var ju redan då en sorts idé hos beslutsfattare att alla människor har det bäst i sitt hem, nästan oavsett hur hemmet ser ut och vad man nu drabbats av. Det kan jag bara säga att det inte fungerade bra alls för min mamma. Hennes hus var vackert beläget, men man såg inte ens en granne t ex. Sen fick hon så småningom en lägenhet, men det var rätt ensamt där också, i sht när min snälla faster hade dött. Men oavsett detta så var mamma betydligt mer begränsad redan innan stroken, så lite märkligt var det att tänka på det. Det gör att det känns rätt viktigt att fortsätta med mina enkla promenader.
Tigerliljan's Weblog 