Så obeskrivligt vackert. Vi åkte en av dessa små slingrande vägar till kyrkan, vitsippor, grönska i olika nyanser, spegelblank vattenyta. För en gångs skull inte ens en liten vindpust när man närmade sig kyrktornet. Och som ämne att fundera över, vad är vårt hem, var är vårt hem, vart är vi på väg. Jag funderar fortfarande. Sen åkte vi tillbaka, till det vi nu kallar hem, och nu kunde vi åka den rakare vanliga vägen, för nu var järnvägsviadukten färdig, tydligen redan i fredags.

Sen läste jag SvD:s artikel om Ukraina i kriget. Jag förmådde inte läsa hela i ett svep. Och jag läser en passage mot slutet ‘varje människa råkar någon gång i livet ut för en händelse som gör att den hon en gång var inte längre finns. En trafikolycka, en svår sjukdom, ett stort svek, en våldsam passion…Förutom den enskilde drabbas även familj, vänner och arbetskamrater.’

Den hon en gång var, nej, och ändå går livet vidare. Klockorna stannar inte, ens i Audens dikt (?), men hur livet kan te sig för den som både drabbas av den yttersta materiella och känslomässiga destruktionen, det vet inte jag.