söndag, 23 januari, 2022


Nu har jag rafsat fram alla dom här små påsarna med medicin, som maken ska ha med sig till avlastningen. Och jag har ordentligt (hm) strukit över tiderna som anges och bytt ut dom mot dom tider vi faktiskt använder. Ja ja, det kanske inte har någon effekt. Och jag passade på att tvätta hans skjortor i morse och inte på tisdag, som jag brukar, men ska dom vara torra i morgon så får jag anpassa mig. Det gäller tvätten av strumpor också, som jag klarade av i går. Och i morgon ska jag passa på och baka grahamslimpor, så det finns bröd i frysen när jag kommer hem. Och jag ska handla också förstås i morgon, när maken är installerad på boendet. Om nu inget händer personalmässigt, jag är beredd på det ändå. För några år sedan var ju det här med avlastningen betydligt mer slumpmässigt, jag fick nån sorts schema och sen kunde man ställa in med mycket kort varsel från kommunen, typ två dagar innan, så på årsbasis ställde man in fem eller sex gånger/år. Det var svårplanerbart, om man säger så.

Vi tog oss upp till frukost och så småningom i väg till kyrkan, ovanligt tidigt för att vara vi, allt gick enligt plan och det är inte så vanligt. När vi kom fram var kyrkvärden, som förra veckan varit hemma med pesten, pigg och rask igen, men ordinarie präst var tydligen oklart krasslig. Vikarien hade ryckt in lite hastigt, men gjorde det kompetent och bra.

Och det gick upp för maken att det är avlastning redan i morgon, jag hade inte särskilt pratat om det. Möjligen lite dumt av mig, men jag vet ju att det blir ganska många extra varv med frågor, och jag kände att jag inte riktigt orkade det. Hur som, tidningen TÅG har tyvärr inte koordinerat sina utgivningsdatum med makens avlastningsveckor det här året, men man kan väl inte få allt. Nu undrar jag bara om personalen kommer att hålla sig frisk, men annars hör man väl av sig i morgon, antar jag.