Där i natt, vid tre, kunde jag inte somna om. Av någon underlig anledning låg jag i stället och tänkte igenom dom sista tolv kilometerna till mitt barndomshem, vem som bodde var, vad dom hette, vad byarna hette, folk runtomkring. Alla dessa människor, som jag inte ägnat minsta tanke på väldigt länge, och plötsligt stod dom där i kö för att bli minda. Dom flesta kunde jag komma på, men hon som var vän med en av flickorna utefter vägen, som jag tror hette Lisbet och som hade en pappa, som var lärare och som flytt från något baltiskt land, nej hennes efternamn finns väldigt långt bak. Men forstmästare Eckhardt med monokel och benlindor, honom kunde jag dra fram ur minnets labyrinter. Och jag ska googla Skrekarhyttan, för det är jag inte riktigt säker på var det låg. Öht är dom kartor jag har väldigt dåligt detaljerade. Minnet, minnet.