Det var inte meningen, för jag hade verkligen tanken att ta mig upp där i morse, men sen somnade jag igen. Jag tänker att den där sömnskulden, som en del talar om, den kanske inte kan minska på det här sättet, men sova behövde jag. Jag räknar ihop mina sovtimmar och en bra natt blir det sju timmar, men det är inte alla nätter som är bra, och en bra natt betyder ändå att jag varit uppe vid tre och sex och sen lyckats somna om efteråt.

Jag tittade förstås på Mandelmans i går, Gustav (och för all del Marie) som beskrev svårigheterna som uppkommer när Gustav antingen orkar precis allt eller inte orkar något, och att dessa svängningar kan vara både med längre och kortare amplitud. Till viss del är det säkert många, som kan känna igen sig, men jag tänker också att med den situation jag numer har, så har jag inte utrymme för det. Jag måste. Det är märkligt hur ens liv kan förändras, även om man varit gift länge, så är man ändå sin egen person tills något sånt här händer. Jag har inte så mycket utrymme, det här att se till makens behov tar så pass mycket. Det är inte bara minuterna det praktiska tar, dom där som samhället räknar, det är allt det andra. Att det inte riktigt finns utrymme för mig. Kanske tänker nån som känner mig att jag tar plats, men hur det ser ut inne i mitt huvud, i min själ, det vet inte någon annan, hur allt för mig vägs mot hur det blir för maken.