När jag hade plockat bort granen tyckte jag att det blev så ljust och jag tänkte att nu kunde jag nog slå av timern i köket. Jag tycker det är lite trevligt att det är ljust i köket, när jag kommer upp. Det känns som om någon tar lite hand om mig, larvigt, jo visst, men jag gör så. Fast när solen sken dom två första morgnarna var det så ljust ändå. Jag kom mig inte för att slå av iaf, och det var jag glad för i morse, när jag trevade mig upp i det väldigt mycket mörkare hemmet. Nu på eftermiddagen regnar det, men när vi åkte till kyrkan var det bara kraftig dimma. Det var så väldigt fint att komma i väg, maken klarade promenaden in i kyrkan rätt bra och det var inte mer än ca 30 personer där i dag, men vi satt förstås – på alldeles vanligt svenskt vis – med rejäla avstånd. Och förutom att det var så fint att få omslutas av rummet och musiken var det roligt att se vänliga bekanta och rentav den korta bilresan hade sin charm också.

Sen hjälps det inte, jag funderar fortfarande på en formulering i en dödsannons i går – ‘valfri men vårdad klädsel’ – jag får så många bilder i huvudet. Det är ungefär som när man skriver att det hela ska äga rum ‘i stillhet’. Jo, det brukar det väl bli, jag förväntar mig inte att mina nära och kära just då ska känna ett oemotståndligt behov av tjo och tjim.