lördag, 15 januari, 2022


Inget särskilt händer, och än så länge är jag rätt tacksam för det. Nyss funderade jag på penséerna ju, och när jag tittade i mobilen var det tydligen 18 mars som jag planterade förra året. Det är inte så förfärligt långt till dess, jag tittade på dom späda små penséerna och kände ändå hopp. Men det är ganska jättetråkigt med det här smittläget kombinerat med vår nu (hoppas jag) genomgångna förkylning, det blir så ödsligt på något sätt. Jag läste en god vän, som skrev om att dom varit i karantän, jo dom hade varit det, hela den stora ursprungsfamiljen och farmor och mormor och morfar och syskon och kusiner och syskonbarn och oj, det blev inte så mycket karantän i min värld, även om dom mest umgåtts med varandra dom senaste två veckorna. Men det är just det där, den som på olika sätt ändå umgås med folk kan rimligen inte alls förstå den påverkan det här har på människor som mig (och för all del maken), som knappt vågar/vill/orkar träffa eller ens se andra människor än den här enda man bor med.

Så väldigt glad jag är över att båda morgnarna som gått sen jag plockade ihop julsakerna, nu varit så ljusa och soliga. Det hade lika gärna kunnat vara grått och dimma, förstås. Men nu har det inte varit det. I går blev jag så inspirerad av ljuset att jag skickade redan efter sommarens 50+ solskyddskräm till ansiktet. Det kanske är lite tidigt, men plötsligt är vi där, halva januari har i princip försvunnit redan. Så här års funderar jag förstås på när jag brukar plantera penséer, jag vet att det dröjer. Antagligen kan jag bara titta i mobilen. En del saker behöver man numer inte lägga på minnet, det finns lagrat ändå. Fast minnet är ju så konstigt ändå, viktiga saker försvinner och andra detaljer är inhuggna med förfärande skärpa. Namn har en tendens att glida ut i marginalen för mig, och om maken frågar – ‘vad var det den där hette?’, då är det definitivt kört, borta. Men han brukar fiska fram det, han kör nån sorts teknik med alfabetet, det fungerar inte för mig.