fredag, 14 januari, 2022


Det blev nyss en sån där nysstund, fem gånger i snabb takt. Det är väl inte så konstigt, men jag hoppas förstås att det inte blir mer. Sen blev jag väldigt förvånad när jag vaknade i fåtöljen nyss, jag märkte inte att jag var särskilt trött, men det är jag förstås. F ö ringde kvinnan som chefar för avlastningen och minsann! nu hade man tittat på sina scheman, och det skulle gå att lämna maken där på måndag eftermiddag i stället för tisdag eftermiddag. Och nu undrar jag förstås om det där är bra, eller om jag verkligen behöver det där. Ja, jag vet att jag är velig, jag är trött, jag behöver få sova, jag vet egentligen. Och hon förvånade mig eftersom hon angav en annan vecka än den jag fått besked om tidigare, men det var min vecka som var rätt.

Nu har jag hällt upp ett glas vitt vin och ska titta på På Spåret.

Det är så ljust. Solen skiner och det ser så luftigt ut (nå ja, jämförelsevis då) här. Maken är äntligen grundligt duschad och väldigt belåten med det. Lakanen är bytta och snart är första tvättmaskinen klar. Jag förstår att det kommer att bli kallare, att det kanske kommer snö framöver och att det kommer att bli grått, men just nu är det ljust och en försmak av att mörkret drar sig tillbaka.

När jag plockade undan i går, så lade jag årets julkort i lådan, som åkte upp på vinden. Men i ett av vykorten hade avsändaren bifogat en ängel i metalltråd. Jag spikade upp en minispik, drog över den med tippex, så den inte syns så mycket mot väggen, och nu hänger ängeln under mina ikoner. Den är för mig en påminnelse både om att änglarna finns här, fast vi sällan ser dom, och också att det finns så många vänliga och goda människor.