Det är en prövande tid på många sätt, förkylning och pandemi och dimma och alltihop. Samtidigt är jag så tacksam för vänlighet och omtanke, som på olika sätt visas oss. Jag försöker fokusera på det, för det är så tydligt för mig att det finns så förvånande mycket godhet och omtanke samtidigt som elände ständigt visas upp i det offentliga livet s a s. Självklart är vi alla just nu i stor osäkerhet, experter har nu också kraftigt olika uppfattningar om vad som är bäst för samhälle och individer.

Sen hade man ett reportage i lokaltidningen i dag om en kvinna, äldre än jag, som lever ett enkelt liv i en liten stuga, utan vare sig el eller vatten. Hon tyckte bara det var avkopplande att bära in vatten och ved. Hon hade nån sorts solcell, så hon kunde ladda telefonen, men hon har självklart inget nät eller sånt tjafs. Det var lite besvärligt, medgav hon, att inte kunna köpa biljett på bussen, när hon hälsar på dottern i Malmö (?), men annars var hon så nöjd. Och jag kände att det var inte alls ett liv jag skulle vilja leva. Det framgick inte heller hur hon löst toalettfrågan. Och jag tycker allt att kyl och frys underlättar livet väldigt.